Den afrikanska vildhunden lever i flock. För det mesta är de omkring tio djur i en flock, men man har sett flockar med upp till 60 djur.

Vildhundarna samarbetar när de jagar antiloper och turas om att springa som vid en stafett. Det är nödvändigt eftersom de annars aldrig skulle hinna ifatt den snabba antilopen. Så småningom blir antilopen uttröttad och kan fångas. Vildhundarna behöver alltså varandra för att hitta mat. De är också sällskapliga av sig och umgås i flocken. Ledare är föräldrarna. De övriga medlemmarna är deras ungar.

Vildhundar »pratar« med hjälp av kroppsspråket. För att visa att ledaren får bestämma, slickar de honom i ansiktet eller lägger sig ned på rygg. De pratar också, fast på sitt sätt förstås, genom att morra, gnälla och ibland kvittra som fåglar.

Det finns flera orsaker till att antalet afrikanska vildhundar har minskat kraftigt i det vilda. Dels har de drabbats hårt av sjukdomar som sprids av tamhundar men de har också under lång tid varit förföljda av människor. Ända in på 1960-talet sköt man varenda vildhund som kom in i nationalparkerna eftersom man tyckte att de dödade för många antiloper. Numera är vildhundarna fredade.