Förr i tiden sågs alpstenbocken, eller ibexen som den också kallas, som ett vandrande apotek. Av hornen gjorde man ringar som skulle skydda mot sjukdomar. I ibexens mage bildas ibland något som kallas besoarstenar. Egentligen är det en blandning av hår, småsten och magsafter. Dessa stenar trodde man skulle hjälpa mot cancer. Ibexens bajs åts av människor som medicin mot tuberkulos och gikt. Som du förstår fungerar inte detta som mediciner men människor trodde att ibexen var till stor nytta för dem. Därför jagade och dödade man så många djur att de höll på att utrotas. Till sist fanns bara några tiotal kvar som levde i norra Italien.

I mitten av 1800-talet anställde kung Emmanuel människor som skulle skydda ibexen. Det var tur att han gjorde det. De fick vara ifred och kunde räddas. Djurparker har hjälpt till och släppt ut djur som bildat nya kolonier där arten fanns från början: i alpområdena i Italien, Frankrike och Österrike. Nu lever ibexen som förr högt uppe i bergen. Bäst trivs den på 2 000–4 000 meters höjd i branta berg där den betar gräs och örter.