Det är ingen tillfällighet att det oftast är flasknosdelfiner som man ser i delfinarier. I naturen lever de på grunt vatten nära kusterna och det är nog därför de trivs så bra med att leva i bassänger. Men ännu viktigare för en delfin är den trygghet som flocken ger. På Kolmården är tränarna tillsammans med delfinerna, något som delfinerna uppskattar väldigt mycket, speciellt när tränarna hoppar ner i vattnet till dem.

Flasknosdelfinerna lever alltså i flockar. Honor lever för sig och hanar för sig. I honflockarna är för det mesta alla släkt med varandra. Det kan vara systrar, mostrar, mormödrar osv. Oftast stannar döttrarna kvar hos sin mamma hela livet, men det händer också att de lämnar henne och söker sig till en annan flock. Sönerna däremot lämnar alltid flocken i 8-årsåldern och bildar egna, ganska stora grupper. Ju äldre de blir, desto mindre grupper vill de vara i. De vuxna hanarna ser man oftast i par, som håller ihop hela livet. De söker sig till honflockarna bara när det är dags för parning, men de hjälper inte alls till med ungarna. Det får honorna klara själva. I delfinarierna har man ofta en vuxen hane tillsammans med honorna och det fungerar fint. Fast han hjälper inte till med barnpassningen där heller!

Att det är natt eller om vattnet är väldigt grumligt, spelar ingen roll för en delfin. Den har ett inbyggt ekolod eller sonar som gör att den kan upptäcka hinder i vägen utan att se det. Det gör den genom att sända ut serier av »klickljud«. Träffar klickljuden t ex en fisk, studsar de tillbaka som ekon. Med hjälp av dessa ekon, kan delfinen avgöra hur långt avstånd det är till fisken, hur stor den är, ja, den kan till och med förstå vilken art det är! Ganska bra, för då slipper den att jaga efter en fisk som inte smakar gott!

Många delfinungar, som lever i haven, dör när de är små. Hajen är den största faran. De vuxna är alltid på sin vakt och om de upptäcker en haj, försöker de »mobba« den så att den simmar bort igen. Men det finns andra faror också. Forskarna är mycket bekymrade över alla miljögifter, som släpps ut i havet. De försämrar delfinernas immunförsvar och gör att de lättare blir sjuka. Eftersom delfinen precis som människan måste andas luft, kan den inte vara under vattenytan i mer än max tio minuter. Flera delfinarter fastnar i fiskenät och drunknar. Det mest kända exemplet är skruvdelfinerna, som dör i tonfisknät. Där är det fiskaren som ringar in delfinerna tillsammans med tonfisken i jättestora nätpåsar. Medan nätet tas upp, drunknar delfinerna. Det här pågår i Stilla Havet, och det drabbar tiotusentals delfiner varje år.

Men det sker något liknande på närmare håll också. Det gäller tumlaren, den enda delfinarten, som hör till den svenska djurvärlden. Tusentals tumlare drunknar varje år i nät som sätts för bl.a. torsk och plattfisk. Det beror på att de inte kan upptäcka de tunna nylontrådarna i näten med sitt ekolod. Intet ont anande simmar de rakt in i nätet, trasslar in sig och drunknar. Kolmårdens forskare har i samarbete med kollegor i Danmark och England utvecklat en »skrämmare«, som kan sättas fast på näten. Den varnar tumlarna så att de kan undvika att trassla in sig och drunkna i näten.