Kapybaran eller vattensvinet som den också kallas, är världens största gnagare. Den älskar vatten, är duktig på att simma och dyka och kan stanna under vattenytan i fem minuter. Den har till och med simhud mellan tårna. Namnet kapybara kommer från ett ord hos den sydamerikanska urbefolkningen som betyder gräsets herre. Vattensvinen äter främst gräs och andra växter i eller vid vatten. Den betar mest sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen.

Vattensvinen lever i grupper med cirka tio vuxna djur. I gruppen ingår en dominant hane, några honor, flera ungar och ungdjur och en eller flera hanar som har låg ställning i gruppen. Honorna är väldigt snälla mot varandra. När hanen vill försvara sin dominanta ställning som ledare, låtsas han gå till attack mot de andra. Hanen har en stor oval och naken doftkörtel uppe på nosen. Den kallas morillo på spanska. Det betyder liten kulle. Körteln producerar stora mängder av ett vitt, klibbigt sekret. Både honan och hanen har också analdoftkörtlar. Troligen känner djuren igen varandra på doften från dessa körtlar. Oftast får de ungar en gång om året. Att däggdjur parar sig i vattnet är ovanligt – men det gör vattensvinen. Fem månader senaref öder honan ungarna i ett gömsle i närheten. Redan efter tre, fyra dagar kan de gå och följa sin mor överallt. De diar från vilken av mammorna som helst i gruppen. Innan de är en vecka gamla börjar de också beta gräs.

I början av 1500-talet förklarade katolska missionärer att det var tillåtet att äta kött från vattensvin under fastan. Det gjorde att det blev stor efterfrågan på köttet i Venezuela i Sydamerika. Förmodligen trodde munkarna att vattensvinen var släkt med fiskar och sköldpaddor. Senare försökte boskapsuppfödarna utrota vattensvinen, eftersom de tyckte att de åt för mycket av husdjurens bete. Efter att antalet vattensvin minskat väldigt mycket, blev det i Columbia förbjudet att jaga dem 1980. I Venezuela satte man redan 1968 upp en vetenskapligt baserad plan. Det var tillåtet att skjuta 30–35 procent av djuren varje år, men bara på rancher där det fanns minst 400 djur. Eftersom vattensvinet ger ett gott kött och värdefullt skinn – och dessutom får många ungar, föds de numera också upp i hägn. Vattensvin utnyttjar faktiskt betesmarkerna bättre än kor och hästar. Därför passar uppfödning av vattensvin bra tillsammans med boskapsskötsel.