Lo, eller lodjur som man också kan säga, känner du igen på den lilla stumpen till svans som är kolsvart längst ut och på de långa, svarta örontofsarna. Precis som hos vanliga huskatter kan du se på svansen och öronen hur lodjuret känner sig: arg eller glad till exempel.

I lodjurets trakter är det ofta kalla vintrar med mycket snö. För att klara det, har den anpassat sig. På vintern får den extra tjock underull på hasorna, ungefär som sulor, som skyddar mot kylan när den sitter i snön. .

Ungarna föds i lyan i maj–juni. Där stannar de i flera veckor innan de får följa med sin mamma ut. Mamman och ungarna lever tillsammans i ungefär ett år. Hon lär dem vilka djur de ska jaga och de får träna på att bli jägare. När det är dags för mamman att få ungar igen, lämnar hon dem för gott. Men då är de stora och klarar sig bra på egen hand.

Lodjuret kan äta riktigt mycket om det får vara i fred. Mest jagar den rådjur, hare och smågnagare. Lo har jagats av oss människor, mest för det fina skinnets skull. 1986 fanns det bara 400 djur kvar i Sverige och därför blev arten fridlyst. Genom inventeringar i spårsnö har man räknat ut att det nu finns minst 1 200 lodjur i vårt land. På Gotland och Öland finns det inga lodjur. Idag tillåts en viss skyddsjakt på lo.