Schimpanserna liknar oss människor på många sätt. De kan använda sina händer ungefär som vi och gå på två ben. De tillverkar och använder också verktyg på ett fantasifullt sätt. Till exempel skalar de grenar som de stoppar ner i termitbon. När termiterna kryper upp på grenen, slickar schimpansen i sig de små krypen. När de möts, hälsar de på varandra med kramar och pussar– och de ler brett när de är glada. En glad schimpans skrattar ocksåu ngefär som vi, fast inte lika högljutt. Det låter mer som ett stötigt flämtande. Ofta sitter de tätt tillsammans och plockar bort smuts och mjäll ur pälsen på varandra. Det är viktiga stunder, ungefär som när vi myser och umgås därhemma i soffan. Schimpanser använder förstås inga sängar, men när de går och lägger sig i solnedgångenvill de ändå gärna göra det bekvämt för sig. De fixar ett enkelt bo genom att böja ihop några grenar.

Schimpansen lever i flock med 4–40 djur. De går ofta i smågrupper på egna strövtåg. Det innebär att flocken hela tiden ändrar sig. Inom flocken finns en bestämd rangordning som bestäms av kön, ålder, styrka och personlighet. Ledaren är oftast en hane. Ibland kan två hanar samarbeta för att gemensamt ta tronen ifrån en annan. Då gäller det för ledaren att visa vem som bestämmer. Styrkedemonstrationen börjar med att han reser ragg, vaggar fram och tillbaka, svänger med armarna, stampar med fötterna och hoar. Sedan springer han genom flocken i full fart och skriker högt. Han släpar gärna med sig grenar och ibland kastar han stenar omkring sig. Då gäller det för de andra att flytta sig. De kryper ihop, visar tänderna i ett ängsligt grin och skriker ynkligt för att visa att de låter honom bestämma. När ledarhannen lugnat sig, brukar de andra samlas omkring honom för att fjäska genom att putsa hans päls. Men tro inte att ledarhannen är en typ som alltid bestämmer över sin flock. Han är omtyckt och försvarar den mot fiender. Den leopard som hotar, får räkna med att bli bombarderad med både stenar och grenar!

En nyfödd schimpans väger ungefär två kilo och är lika hjälplös som ett människobarn. Den har ett skrynkligt ansikte med pliriga, mörkbruna ögon. De första månaderna bär mamman sin unge på magen och när den blir lite större rider den på hennes rygg. När ungen är ungefär ett år kan den gå kortare sträckor själv och då börjar den också klättra. I flocken finns det en massa kunskap som förs vidare från gammal till ung. Ungen måste bland annat lära sig var fruktträden finns och när frukterna mognar.