Snöleoparden är en riktig enstöring. Den går för sig själv över jättestora områden i bergstrakterna i Centralasien på jakt efter bytesdjur. Det är bara honor som lever tillsammans med sina ungar. Men efter knappt två år skiljs de åt för att leva ensamma.

På jakt efter mat får inte snöleoparden vara kräsen, utan river allt som kommer i dess väg. Men fullvuxna jakar eller kulaner klarar den inte av att riva. Den grågula och fl äckiga pälsen gör den svår att upptäcka i skymning och gryning. En meter lång svans behövs för att styra och hålla balansen i de jättelånga hopp som den ibland måste göra mellan klipphyllorna. Svansen har ett annat användningsområde också: när snöleoparden vilar, sveper den svansen omkring sig och över ansiktet för att skydda sig mot kylan.

Pälsen är tjock och har tät underull som skyddar bra mot kylan. Mellan trampdynorna finns också tjock päls. Näshåligheten är extra stor för att värma upp andningsluften. Allt detta gör att snöleoparden klarar kylan bra. Och det behövs eftersom det kan bli 50 grader kallt på vintern i Centralasien.

Snöleoparden är utrotningshotad. Det finns bara mellan 4 000 och 7 000 djur kvar. De små bestånden är glest spridda och har ingen kontakt med varandra. Det gör att det finns risk för inavel. Man kan tycka att ett så skyggt och försiktigt djur skulle kunna klara sig bra i områden där det är svårt att ta sig fram. Men tjuvjägare får bra betalt för snöleopardens skelettben på den illegala marknaden. Inom den kinesiska naturmedicinen tror man att de kan bota sjukdomar. Andra hot är att det blir svårare att hitta mat. Föl av halvåsnor och vildhästar är viktiga bytesdjur. Men arterna är nu nästan utrotade. Människans giftkampanjer har minskat antalet gnagare. För att överleva måste snöleoparden riva allt fler tamdjur – och det gör förstås djurägarna arga.

I dag finns cirka 700 snöleoparder i djurparker runtom i världen. Alla är införda i en stambok och vi hjälps åt att bevara arten. Det är en försäkring mot total utrotning.