Snoken känner du igen på den mörka kroppen och de två gula fläckarna i nacken. Den har också mycket slankare kropp än huggormen och är snabbare i rörelserna. Ett annat kännetecken är att snoken har rund pupill, precis som hasselsnoken.
Snoken är inte giftig. Men nyligen har man upptäckt att ormens saliv innehåller enzymer som gör bytesdjuret lugnare och lättare att svälja levande.
Den övervintrar ofta i stenrösen på åsar och sluttningar långt från vatten. I mars–april kommer snoken fram ur sitt vinteride och parar sig strax därefter. Flera hannar brukar samtidigt uppvakta den mycket större honan. Till skillnad från huggorm och hasselsnok, lägger snoken ägg. Äggen placeras i en kompost, tångbank eller gödselstack där det är varmare än i marken runtomkring. Ofta lägger flera snokar sina äggkullar på samma plats. I augusti kläcks äggen. I september drar sig snoken tillbaks till idet och stannar där till våren. Snoken finns i Syd- och Mellansverige samt längs nedre norrlandskusten. Den finns även i stora delar av Central- och Sydeuropa, bort till västra Asien. För att snoken ska överleva, måste det finnas våtmarker. Därför är utdikning ett hot mot arten. Ett annat hot är att många gödselstackar numera har murar av betong omkring sig. Det gör att honan inte kan komma in till stacken och lägga sina ägg där.