Vargflocken består av föräldrarna, som kallas föräldraparet eller alfaparet, och deras ungar i olika åldrar. På vintern samlas hela flocken för att hjälpas åt med att hitta föda. Det krävs att de samarbetar för att kunna fälla ett så stort djur som en älg.

I februari-mars är det parningstid, eller löptid, som det också kallas och då lämnar en del av ungdjuren flocken och beger sig ut på långa vandringar. Det beror på att föräldrarna blir aggressiva mot dem för att förhindra dem från att para sig inom familjen. Det skulle i så fall bli inavel. Men några ungvargar brukar stanna kvar för att hjälpa mor och far med valparna, som föds i slutet av maj. De nyfödda valparna är både döva och blinda, och helt hjälplösa nere i den mörka, men trygga lyan. De börjar se och höra efter ungefär tio dygn, men först efter tre, fyra veckor kommer de ut ur lyan. De diar då fortfarande sin mor, men snart kan de börja äta halvsmält kött, som de vuxna spyr upp till dem. För att få dem till att göra det, slickar valparna dem i mungipan. Även vuxna vargar slickar varandra i ansiktet. Men då är det ingen som spyr upp mat, utan det fungerar i stället som en artig hälsning, som visar att de accepterar den andra vargens högre rang.

När valparna är mellan tre och tolv veckor gamla, studerar de intensivt sina föräldrar och sina syskon. På så vis lär de sig hur en varg skall vara. Under den här tiden tyr de sig lika förtjusta till alla som finns i närheten, under förutsättning att de accepteras av mor och far. Om de träffar människor då, tror de att människorna också ingår i vargfamiljen. Och det gäller också andra medlemmar i den mänskliga familjen, som hundar, och till och med katter. Det är precis samma sak med hundvalpar, som ju faktiskt tillhör samma art som vargen. För att de ska bli tillgivna människan när de blir vuxna, måste de också få umgås med människor under den här valptiden.

Om en av vargföräldrarna dör, brukar flocken splittras. Om »änkan« eller »änkemannen« inte är för gammal, stannar hon eller han kvar i reviret och försöker locka till sig en ny partner. Hon eller han ylar – det hörs flera kilometer – och lämnar luktmarkeringar genom att kissa på utvalda ställen. Ibland händer det också att ett främmande alfapar eller en flock jagar bort den ledarlösa flocken och tar över reviret.

Vargarna äter mest kött, men kan dryga ut menyn med bär, maskar, insekter och fågelägg. För att få kött måste de jaga och döda andra djur. I Sverige blir det mest rådjur och älg, som det finns gott om i skogarna. Det händer också att vargen river tamrenar, får och andra tamdjur. I dag kan djurägare skydda sina får och kor med speciella elstaket. Annat var det förr i världen, när människor var fattiga och kanske bara hade en enda ko eller get på sin gård. Om vargen dödade den, var det förstås en katastrof för torparfamiljen. Därför var det till och med lag på att alla måste hjälpa till med att jaga och döda vargen. Skottpengar på vargen betalades ända in på 1960-talet och den jagades till gränsen för utrotning! Ryktet spreds att vargen var livsfarlig för människor och det tror många på fortfarande. Men det är inte sant. Vargen är ett skyggt djur som försöker hålla sig borta från oss människor. Vargen har varit fredad i Sverige sedan 1966 och idag finns cirka 250 vargar i Sverige och Norge, men ibland kan skyddsjakt beviljas på besvärliga individer. Hösten 2009 beslutade Riksdagen att vargstammen inte ska få öka från dagens nivå. Det ska finnas maimalt 210 vargar i Sverige och 20 kullar per år fram till 2014. Det innebär att licensjakt införs på varg från vintern 2010 och att insatser ska göras för att underlätta för vargar från Finland/Ryssland att ta sig genom norra Sverige till stammen i Mellansverige.