Vilken fullständigt vansinnig idé. Tocken stolle.
Det var i början av 60-talet, den världsberömda marmorindustrin i Kolmården gick allt sämre och invånarantalet minskade årligen. Nu var det nere i drygt 2 200 själar. Och så anställer kommunen någon ungtupp, inte ens från orten, för att rädda bygden från avfolkningsdöden. Och vad kommer han med? En djurpark? Mitt ute i skogen!

Ulf Svensson var i sina tidiga trettio, körde Volvos legendariska sportbil P1800 och hade en oförskämt hög lön från lilla avfolkningshotade Kolmårdens kommun. Kolmårdenborna skakade på huvudena. I en insändare undrade en skribent stillsamt om syföreningen kanske borde sticka sockor åt tigrarna så att de inte skulle förfrysa tassarna på vintrarna.

Många år senare skulle Ulf Svensson sammanfatta sina erfarenheter från affärslivet i en modell med tre faser: Först förlöjligandet, därefter motarbetandet och slutligen, om allt gått väl, acceptans. I den sista fasen ingår att de som tidigare häcklat idén försöker göra gällande att de alltid trott på den. Det är inte svårt att räkna ut att stoffet till modellen kommer från de tidiga Kolmårdenåren.
Men det fanns de som trodde på Ulf redan från början också. Efter långa diskussioner hade kommunfullmäktige i Kolmården anslagit hela 5 000 kronor för att låta en expert undersöka möjligheterna att anlägga en djurpark.
Jodå, det skulle gå. Men det skulle kosta sju miljoner. En fullständigt sanslös summa för en pyttekommun som Kolmården.

Där kunde det ha stupat. Kommunen var visserligen beredd att gå i borgen för ett lån, men på den tiden måste Finansdepartementet godkänna alla sådana kommunala åtaganden. Ulf åkte till Stockholm för att övertala finansminister Gunnar Sträng. Efter att Ulf talat sig varm för projektet i tre kvart klappade finansminstern honom faderligt på axeln med orden:

– Det finns bara två fel med ditt projekt. Du är tio år för tidigt ute, och du kommer aldrig att hitta någon som vill finansiera det.
Avslag, med andra ord.

På så sätt kom det sig att Kolmårdens tidiga historia präglas av ett enormt entreprenörskap. Ulf Svensson for land och rike runt med sina skisser för att skaffa sponsorer och samarbetspartners. Somliga skrattade åt honom, andra trodde på hans idéer.

Ungefär två år efter att Ulf fått jobbet som kommunutvecklare är det klart att sätta igång och bygga. Han har fått ihop 14 miljoner i lån och genom olika typer av avtal. Dubbelt så mycket som lånet skulle ha givit. Han har också lyckats få bra kontakt med reportrar på både Aftonbladet och Expressen. Snart ska Kolmården vara känt över hela landet.

Ungefär samtidigt som landshövding Per Eckerberg tar det första spadtaget uppe på berget där djurparken ska byggas står 16-årige Berndt Karlsson, som senare ska byta namn till Nisse, och spikar lastpallar vid en av Kolmårdens få kvarvarande industrier. Han ser ingen bra framtid. Hans pappa har slitit ut sig vid marmorbrotten i Kolmården, och Berndt vill ägna sitt liv åt något annat.

Men i Kolmården finns inte mycket, inte ens en bensinstation.
Eftersom han sett att djurparksbygget börjat komma igång bestämmer han sig för att ta chansen. Han går sonika dit och frågar den blivande djurparkschefen direkt om arbete.

–Tja, pojk. Jag kan ge dig ett jobb på prov, så får vi se vad du går för.

Den kommande vintern tillbringar Berndt sina dagar i en gammal ladugård tillsammans med några av djuparkens blivande attraktioner: Tre gotlandsruss och en... tiger. Det var de första djuren som köpts in, men det skulle komma mer under vintern.

– Vi hade svetsat ihop en bur åt tigern, men skötargången var så smal att tigern utan vidare kunde nå oss med en tass när vi gick förbi.

De tre unga grabbarna som blev Kolmårdens första officiella djurskötare vintern 1964-65 fick lära sig att försöka avläsa humöret hos Musti, som tigerhanen hette. Och hålla sig undan vid behov.

Fyrtio år senare har Berndt, förlåt Nisse, fortfarande kvar sitt jobb.
Om du har varit på Kolmården och pratat med en djurskötare så finns det en god chans att det är just honom du träffat. Nisse tycker att den bästa reklamen för djurparken är att vara trevlig och försöka skapa intressanta besök för gästerna. Därför händer det då och då att en utfodring av djuren övergår i spontan undervisning om hur djuren lever. Nisse har mycket att berätta.

– En djurpark är ju inte bara till för att visa upp djur, säger Nisse. Den är en del av ett mycket större sammanhang. Genom att sprida kunskap om djur väcker vi intresse för naturfrågor, bildar opinion. Och djurparken kan ge oss mycket kunskap och hjälpa oss att bevara hotade arter.

Under sina drygt fyrtio år har han jobbat på alla avdelningar utom delfinariet. Men han minns mycket väl när delfinerna kom till parken. Det är en av de största händelserna i parkens historia.
Det var 1969 som en delegation på tre personer, varav en delfintränare och en fotograf, åkte till Florida för att fånga in sex vilda flasknosdelfiner.

Som så ofta när Ulf Svensson, som då övergått till rollen som verkställande direktör för parken, var på hugget så var det bråttom. Ledningen på Kolmården hade snappat upp ett rykte om att Skansen planerade ett delfinarium, och här gällde det att vara först. Bygget av delfinariet påbörjades i januari. Premiären var planerad till 4 juli.
En av delfinerna som flögs hem till Sverige i ett ombyggt bombplan var Flip, som med tiden skulle bli Kolmårdens mest kända djur, alla kategorier. Det kanske låter märkligt, men Kolmårdens största delfinstjärna genom tiderna var till en början helt ointresserad av att göra konster. Det lossnade först när han fick en personlig tränare.

Men första säsongen var det ändå inte mycket till delfinuppvisning, personlig tränare eller ej. De som var med minns det som att delfinerna mest hoppade lite hipp som happ. Men TV-serien ”Flipper” gick som bäst i Sveriges enda TV-kanal och delfinariet blev, trots den något bristande kvaliteten på uppvisningarna, en succé.

Det skulle dröja fem år innan föreställningen nådde de riktiga höjderna. 1974 nämdes ordet ”världsklass” för första gången i samband med en delfinföreställning på Kolmården.

– Jo, det har hänt mycket under mina år på Kolmården, säger Nisse. 1972 var det safariparken som var den stora nyheten. 1998 var det Bamses värld.

Hur blir det framöver? Nisse plirar och tänker efter en stund. Utbildningen, det är nog det viktigaste på lång sikt. Utbildning och forskning som kan omsättas i praktiken för att göra det bättre för djuren.

– På sätt och vis kan man säga att Kolmården i första hand är djurens hem, och att vi djurskötare liksom är en sorts servicepersonal. Djuren står alltid i centrum, och det är rätt. Vet du, vi har till exempel flera här som arbetar som djurberikare. Jobbet går ut på att lista ut hur vi kan göra djuren så friska och starka som möjligt, både till kropp och själ.

Det kan vara sånt som att försöka ordna så att djuren måste kämpa för födan istället för att bara få den serverad. Lejonens får sitt kött i rep på hopphöjd. Eller så måste de slita fram det ur ihåliga trädstammar.

– Inte för att besökarna märker så mycket av det, men utbildning och forskning är en viktig del av Kolmården. Vi tar emot många praktikanter och bedriver forskning både på egen hand och i samarbete med Linköpings universitet. Det är viktigt för framtiden.

Kolmården har låg personalomsättning, och det är tur det. För dem som handskas med djur blir aldrig gamla kunskaper och erfarenheter inaktuella. En viktig del av hemligheten bakom att bli bra med djuren är att lära sig ligga ett steg före, att kunna förutse vad djuret tänker ta sig till härnäst. Då är erfarenhet ett stort plus.

– Den viktigaste egenskapen hos en djurskötare är lugn, säger Nisse. Om man stressar så märker djuren det direkt och blir oroliga. Och de flesta blir ju liksom lugnare och tryggare med åren.

Nisse är den ende som jobbat sedan starten, men det finns flera anställda som varit med sedan andra eller tredje året. Nisses två bröder till exempel. Nisse har aldrig ens funderat på att sluta.

– Ha ha, nej aldrig, säger Nisse. Människan behöver motion, frisk luft och kontakt med naturen. Då mår man bra. Och allt det är precis vad jag får här.

När jag frågar om inte Nisse förresten är ett ganska ovanligt smeknamn för någon som heter Berndt så skrattar Nisse igen.

– En gång hade vi en kollega här som hade ett stort, vitt skägg. På skoj började jag kalla honom Tomten. ”Kalla du mig tomten”, sa han. ”Men då får du allt kallas tomtenissen”.

Göran Segeholm