Tillbaka

Nyheter

Bevarandearbetet med giraffer i djurparkerna

Publicerad onsdag 29:e juni 2016 kl 12:25
Giraffblogg 1280x720px medium

Djurparkerna i Europa samarbetar i ett välorganiserat bevarandeprogram, som kallas EEP (European Endangered species Program). Det finns EEP för nästan 200 arter och målet för alla dessa är att bevara så mycket genetisk variation som möjligt och att undvika inavel, samt att bibehålla en bra demografisk sammansättning, dvs. bra köns- och åldersfördelning i djurgrupperna.

Tidsperspektivet för det genetiska arbetet är vanligen 100 år. Programmen baseras på att man slår samman alla individer av en art i alla djurparker som har arten och hanterar dem som om de tillhörde en och samma population. Genom avancerad analys av stamboken kan man beräkna vilka kombinationer hane-hona som blir bäst för att nå de genetiska målen. I naturen kan hanar och honor finna varandra per egna ben, men i EEP så får vi människor hjälpa till med att transportera djuren mellan djurparkerna. En annan grundsten i EEP är att det inte får finnas några ekonomiska barriärer som förhindrar en nödvändig transport, dvs. djurparkerna får inte köa och sälja djuren utan man lånar ut dem till varandra eller helt sonika donerar dem till den utvalda djurparken.

Underarter

För många djurarter räcker det inte med att se till arten utan man måste också hantera underarter. Dessa taxonomiska begrepp är ofta ganska snåriga och komplicerade – hur stor skillnad skall det vara för att man skall dela upp en art i två eller flera underarter?  Och hur mäter man skillnaderna – utseende? DNA? Beteende? Och kan djurparkerna verkligen bereda plats till alla underarter? Det krävs ju ett visst minimiantal av varje population för att de genetiska målen skall kunna nås. Ibland får man bara acceptera att man bara klarar att rädda arten och får helt enkelt bortse från de specialanpassningar som underarterna kan representera.

Baserat bl.a. på fläckarnas form så har giraffen delats in i mellan 5 och 9 underarter. Den taxonomiska indelningen är komplicerad och på senare tid har man använt DNA-teknik för att försöka klargöra bilden. Problemet är att det inte finns några fysiska barriärer mellan flera av de olika underarternas utbredningsområden, som kan förklara hur skillnaderna kunnat uppstå. De tre underarterna i Östafrika, nätgiraff, massaigiraff och Rothschildgiraff, lever ”vägg i vägg”, men blandar sig bara i undantagsfall med varandra. se bild.

IUCN’s Röda lista klassade 2010 hela arten som “Lifskraftig”, med en uppskattad total beståndsstorlek på mer än 100 000 individer. Dock är trenden nedåtgående och ser man till några av underarterna så ser situationen mörk ut. Det gäller framför allt den nigerianska giraffen (Giraffa camelopardalis peralta), som tidigare fanns från Senegal i öster till Lake Chad i väster, men nu finns det mindre än 200 individer kvar i bara ett litet område i sydvästra Niger. IUCN klassar den som starkt utrotningshotad, med den lilla ljuspunkten att de ökar i antal som följd av målinriktade bevarandeåtgärder.  Likaså klassas Rothschildgiraffen (Giraffa camelopardalis rothschildi), som finns i Uganda och södra Sudan, som starkt hotad, på gränsen till akut hotad. Det finns visserligen total 2500 individer kvar, men trenden går brant neråt och populationen är dessutom kraftigt fragmentiserad i ett stort antal små delbestånd, med mindre än 250 individer i de olika grupperingarna.

Populationsöversikt i EAZA

Enligt den senaste sammanställningen, som gjordes 2013, så kan situationen inom EAZA sammanfattas som i tabellen på bilden ovan.

Som kan ses i tabellen så har EEP beslutat att fasa ut två av underarterna (Massaigiraff och Sydafrikansk giraff) samt alla som är hybrider mellan olika underarter eller har okänt ursprung. Detta görs för att skapa plats till de rena underarterna så att man har en chans att uppnå antalsmålen och därmed de genetiska målen. Massaigiraffen är den näst talrikaste i det vilda – det finns över 30 000 individer - och har därigenom ett mindre bevarandebehov.  Dessutom finns det bara en enda individ i en djurpark och det är i praktiken omöjligt att bygga upp en livskraftig stam. Den sydafrikanska giraffen är talrikast – det finns ca 35 000 individer i det vilda – och kan därför fasas ut i djurparkerna för att ge plats till andra underarter med större skyddsbehov.

Normalt säger man att det krävs flera hundra individer för att kunna bibehålla en sund genetisk status över tid, men med avancerad avelsplanering så fungerar det med de lägre antalsmålen. När det gäller Angolagiraffen, så är läget så kritiskt och framförallt oklart i det vilda, så att man beslutade sig för att arbeta vidare med underarten trots det låga antalet individer i EAZA. För att uppnå antalsmålet 30 individer fram till 2017 så krävs mellan 4 och 7 kalvar per år; det faktiska antalet per år mellan 2008 och 2013 var dock bara 2-4 kalvar, så man får lägga stor kraft på att se till att alla kalvar överlever. I detta läge får man också helt enkelt acceptera att den genetiska variationen blir lägre.

Girafferna på Kolmården

Kolmården har i dagsläget sju giraffer, tre tjurar och fyra kor. Av dem är avelstjuren, samt en dotter och en son efter honom renrasiga nätgiraffer. De övriga är antingen hybrider eller med okänt ursprung. Vi kommer att successivt fasa ut de icke renrasiga och i samarbete med artkoordinatorn skapa en ren nätgiraffgrupp över tid. Även om antalsmålet för nätgiraff redan är nått, så skadar det inte att utöka antalet, under förutsättning att EEP inte behöver plats för någon av de andra underarterna.

 

Mats Amundin, Ph.D. 

Senior Advisor, Zoology, Kolmården

Läs mer om  

Vildare nyheter!

Vill du veta mer om våra djur och vår vardag, få vilda nyheter och spännande erbjudanden? Prenumerera på nyhetsbrev från Kolmården.

Namn

E-postadress