Om Alpstenbock

Alpstenbocken är en fenomenal klättrare som lever i Alperna. Förr i tiden ansågs de vara ett vandrande apotek, och utrotades därför nästan helt. Tack vare skyddsåtgärder har arten nu återhämtat sig.

Alpstenbocken lever i alperna mellan skogs- och isgränsen, på höjder om 3500 meter över havet. Periodvis vistas de i lägre regioner, bland annat för att söka upp bergsängar med gott om föda under sommaren. För vila klättar de till högre höjder. Alpstensbockar ses ofta stå på ytterst smala bergskanter och kan klättra på till synes omöjliga platser. Bland annat beror det på att deras klövar är hårda runt om och mjuka i mitten, vilket skapar likt en sugpropps-effekt, som underlättar för klättringen i bergen.

Hanen kan väga ända upp till 100 kg, mer än dubbelt så mycket som honan, vars vikt är omkring 40 kg. Båda honor och hanar bär horn. Honornas är endast några centimeter långa och knappt böjda, medan hanarnas är upp emot en meter långa, mycket tunga och kraftigt bakåtsvepta.

Senast uppdaterad: 2014-08-30

Fakta

Klass Däggdjur
Ordning Partåiga hovdjur
Familj Slidhornsdjur
Livsmiljö Berg, klippor
Levnadssätt Flock
Föda Gräs, örter
Mankhöjd 65 - 95 cm
Vikt (hane) 100 kg
Vikt (hona) 40 kg
Dräktighetstid 5 månader
Antal ungar 1/kull
Livslängd 12 - 15 år

I världen

I mitten av 1800-talet höll alpstenbocken på att dö ut, men tack vare skyddande åtgärder och att djurparker varit med och bidragit med alpstenbockar till den vilda populationen är arten åter livskraftig.

Förr i tiden sågs alpstenbocken, eller ibexen som den också kallas, som ett vandrande apotek. Av hornen gjorde man ringar som skulle skydda mot sjukdomar. I ibexens mage bildas ibland något som kallas besoarstenar. Egentligen är det en blandning av hår, småsten och magsafter. Dessa stenar trodde man skulle hjälpa mot cancer. Ibexens bajs åts av människor som medicin mot tuberkulos och gikt. Som du förstår fungerar inte detta som mediciner men människor trodde att ibexen var till stor nytta för dem. Därför jagade och dödade man så många djur att de höll på att utrotas. Till sist fanns bara några tiotal kvar som levde i norra Italien.

I mitten av 1800-talet anställde kung Emmanuel människor som skulle skydda ibexen. Det var tur att han gjorde det. De fick vara ifred och kunde räddas. Djurparker har hjälpt till och släppt ut djur som bildat nya kolonier där arten fanns från början: i alpområdena i Italien, Frankrike och Österrike. Nu lever ibexen som förr högt uppe i bergen. Bäst trivs den på 2 000–4 000 meters höjd i branta berg där den betar gräs och örter.

Redlist livskraftig