Om flasknosdelfin

Flasknosdelfiner är sociala och nyfikna djur, som gärna leker i vågorna. Leken bringar både färdighet och stärker de sociala banden i flocken. Även kroppskontakt är viktigt för delfinerna som ofta vidrör varandra med fenorna när de simmar. Deras hud är utrustad med nervceller och små blodkärl, vilket gör den mycket känslig för beröring.

Det är ingen tillfällighet att det oftast är flasknosdelfiner som man ser i delfinarier. I naturen lever de på grunt vatten nära kusterna och det kan vara därför de trivs så bra med att leva i bassänger. Flasknosdelfiner återfinns i alla världshaven; Stillahavet, Atlanten, Medelhavet, Svarta havet och Indiska oceanen. De kan inte leva kring polerna där det är för kallt men de lever året runt så långt norrut som utanför Skottlands kuster.

Social organisation

Flasknosdelfinerna lever i flockar med 10-15 individer i olika åldrar. Honor lever för sig och hanar för sig. Honornas flockar består av vuxna honor och deras ungar och därför är många släkt med varandra. Oftast stannar döttrarna kvar hela livet i den flock de föds, men det händer också att de söker sig till en annan flock. Sönerna växer upp i flocken fram tills de närmar sig könsmognad vid 8-10 års ålder. De lämnar flocken i 8-årsåldern eller blir bortkörda för att bilda egna, ganska stora grupper som ofta kallas för ”ungkarlsgrupper”. Ju äldre de blir, desto mindre grupper vill de vara i. De vuxna hanarna ser man oftast i par eller i trios som håller ihop hela livet. De söker sig till honorna bara när det är dags för parning, men hjälper inte alls till med ungarna. Delfinerna har ingen bestämd årstid för parning utan brunsten kan infalla vilken årstid som helst.

Delfiner är mycket sociala djur och har ett stort behov av varandra. De har en rangordning i flocken som leds av en äldre, erfaren hona.

Delfinens anpassningar till ett liv i vattnet

Delfinens strömlinjeformade kropp är väl anpassad för att snabbt och smidigt ta sig fram i vatten. Huden har en mycket glatt struktur vilket minskar motståndet i vattnet och på så sätt sparar energi när de simmar. Deras anatomi har utvecklats under evolutionens gång så att inga kroppsdelar sticker ut och sänker hastigheten. Ytteröronen har tillbakabildats, könsdelar och spenar sitter infällda i hudveck för att minska motståndet när de simmar. Kroppen är också kamouflagefärgad genom att den ljusa undersidan inte syns underifrån mot vattenytan och ryggsidans mörkgrå nyans syns inte ovanifrån mot det mörka havsdjupet.

Delfinens ögon är placerade på var sin sida av huvudet. På så sätt får de ett mycket stort synfält. Det är endast rakt bakom sig och mitt framför nosen som de ser dåligt. Flasknosdelfiner har bra syn men de saknar färgseende. Därför är inte synen till så stor nytta om det är mörkt eller om vattnet är väldigt grumligt. Då använder den sitt ekolod eller sonar som gör att den kan upptäcka hinder i vägen utan att se det. Det gör den genom att sända ut serier av »klickljud«. Träffar klickljuden till exempel en fisk, studsar de tillbaka som ekon. Med hjälp av dessa ekon kan delfinen avgöra hur långt avstånd det är till fisken, hur stor den är och kan till och med förstå vilken art det är! Och på så sätt slipper den slösa energi på att jaga efter en fisk som inte är ätlig.

Delfinernas hörsel är väl utvecklad. Trots att de saknar ytteröra har de en av djurvärldens bäst utvecklade hörsel. De kan höra upp till 150kHz, vilket kan jämföras med hunden på 35kHz och fladdermusen på 100kHz. Människan hör endast upp till 20kHz. Delfiner saknar helt luktsinne och de har inte heller ett smaksinne som påminner om vårt. De har endast de smaker som de har behov av, som exempelvis att känna hormoner i vattnet vid brunst.

Stjärtfenan hos delfiner är tvärställd så att de slår med den uppåt och nedåt när de simmar till skillnad från fiskar och hajar som rör sina stjärtfenor i sidled. Delfiner utför mer en galopperande rörelse när de simmar då deras förfäder var fyrbenta djur som levde vid strandkanterna. Det är svansen som har vuxit ut och bildat stjärtfenan medan bakbenen har tillbakabildats och försvunnit helt. Frambenen har blivit bröstfenor och de kallas även för flipprar. Fenorna har många och ytliga blodkärl så att de kan bli av med överskottsvärme när de blir varma. Delfinens kroppstemperatur är 36-36,3ᵒ C och för att skydda sig mot kyla har de ett späcklager under den tunna ytterhuden. Ju kallare vatten de lever i desto tjockare späcklager anlägger de på hela kroppen utom på fenorna.

Kommunikation

Klickljuden som delfiner använder när de ekolodar låter ungefär som en knarrande dörr för oss människor men det är långt ifrån det enda ljudet det kan göra. Delfiner kommunicerar med varandra genom ljud och kan därför producera många olika ljud. De kan vissla, smälla, knarra, pysa och prutta. De använder sig av både ljudstyrka och varierade frekvenser; de är helt enkelt ljudexperter. Varje delfin har sin egen visselsignatur, ungefär som ett namn, så att de vet vem som visslar även om de inte kan se varandra. Visslingarna fortplantar sig på mycket långa avstånd i vatten.

Precis som andra djur kommunicerar delfiner även med hjälp av kroppsspråk. De kombinerar ljud och kroppsspråk när de vill vara tydliga mot varandra, exempelvis när de hotar varandra. Vi människor har emellertid svårt att se delfiners kroppsspråk eftersom det inte är lika tydligt som hos en del andra djurarter.

Reproduktion

Delfiner föder en unge eller kalv efter 12 månaders dräktighet. De flesta delfinungar föds med stjärtfenan först. Detta tros vara en anpassning till vattenlivet så att kalven inte ska dra in vatten i lungorna under själva födseln som kan ta upp till fem timmar. Kalven väger omkring 15 kg vid födseln och den är knappt 1 meter lång. Eftersom den är så lång måste den ligga dubbelvikt i livmodern under dräktigheten. Med jämna mellanrum ändrar den ställning och viker kroppen åt motsatta hållet. Det bildas veck på kalvens båda sidor och en nyfödd kalv ser därför ut att vara randig på långt håll. Dessa födselveck slätas ut successivt när kalven diar och blir rundare i kroppsformen. Honan ger di till kalven i 2 till 4 år även om kalven börjar äta fisk före 1 års ålder. När kalven vill dia simmar den under mamman och stöter huvudet upprepade gånger mot honans juver. Honan saktar ner farten, kalven lägger tungan runt den ena av honans två spenar som hon fäller ut från hudvecket. En digiva tar 7 till 15 sekunder och görs medan de fortsätter att simma. 

Senast uppdaterad: 2015-11-24

Fakta

Klass Däggdjur
Ordning Valar
Familj Delfiner
Livsmiljö Varma och tempererade hav
Levnadssätt Flock
Föda Fisk
Kroppslängd 200 - 300 cm
Vikt 150 - 250 kg
Dräktighetstid 12 månader
Antal ungar 1/kull
Livslängd 40 år
Nyheter icon

Nyheter

Cpod 014 medium

Forskning om delfiners akustiska landmärken

Läs mer

I världen

Många delfinungar, som lever i haven, dör när de är små. Hajen är den största faran. De vuxna är alltid på sin vakt och om de upptäcker en haj, försöker de "mobba" den så att den simmar bort igen. Men det finns andra faror också.

Forskarna är mycket bekymrade över alla miljögifter, som släpps ut i havet. De försämrar delfinernas immunförsvar och gör att de lättare blir sjuka. Eftersom delfinen precis som människan måste andas luft, kan den inte vara under vattenytan i mer än max tio minuter. Flera delfinarter fastnar i fiskenät och drunknar. Det mest kända exemplet är skruvdelfinerna, som dör i tonfisknät. Där är det fiskaren som ringar in delfinerna tillsammans med tonfisken i jättestora nätpåsar. Medan nätet tas upp, drunknar delfinerna. Det här pågår i Stilla Havet, och det drabbar tiotusentals delfiner varje år.

Men det sker något liknande på närmare håll också. Det gäller tumlaren, den enda valen, som hör till den svenska djurvärlden. Tusentals tumlare drunknar varje år i nät som sätts för bl.a. torsk och plattfisk. Det beror på att de inte kan upptäcka de tunna nylontrådarna i näten med sitt ekolod. Intet ont anande simmar de rakt in i nätet, trasslar in sig och drunknar. Kolmårdens forskare har i samarbete med kollegor i Danmark och England utvecklat en "skrämmare", som kan sättas fast på näten. Den varnar tumlarna så att de kan undvika att trassla in sig och drunkna i näten.

Redlist livskraftig

På Kolmården

Precis som för alla djur på Kolmården så behöver delfinerna både fysisk och mental stimulans. Med hjälp av träning med positiv förstärkning öppnas en värld av möjligheter till att berika delfinernas liv.

Även om djuren i Kolmården inte utsätts för alla de tuffa utmaningar som ett djur i naturen gör så behöver alla djur, tamdjur som vilda arter, få utlopp för sina naturliga beteendebehov.

”Sonar targets”

Genom aktivering av djuren och utformning av miljön arbetar djurvårdarna och vår miljöberikningsansvarige dagligen med just detta – miljöberikning. Till att börja med kartlägger man artens viktigaste beteendebehov. För delfinen är ett exempel att utforska omgivningen med sitt ekolod (sonar). Jämfört med att till exempel simma omkring i ett korallrev eller en klippkust på natten och i grumligt vatten, så är en bassäng enkel att hantera för delfiner. Därför placerar vi ut så kallade ”sonar targets” (föremål med speciella ljudegenskaper) till våra delfiner. Det kan bland annat vara miljöberikningsföremål som fungerar som landmärken.

Forskningsprojekt

Senaste året har ett forskningsprojekt pågått där vi undersökt om delfinerna använder klickdetektorer som akustiska landmärken. Det är plaströr som innehåller elektronik och batterier – men det är luften i dem som ger det starkaste ekot när det träffas av delfinernas sonarklickljud. Det är stor skillnad beroende på från vilken vinkel som ljudet träffar dem och det gör att delfinerna kan orientera sig i bassängen. Genom att placera ut och placera om dessa kan vi skapa en mer föränderlig miljö hos delfinerna. Andra exempel på att berika omgivningen är att fästa konstgjord kelp (stor långbladig brunalg) i anläggningen. Djuren kan stryka sig mot dem, ekoloda mot dem eller gömma sig bakom dem. Det är möjligt att fästa dem på olika ställen eller att ha dem fritt flytande.

Träning och stimulans

Möjligheterna till miljöberikning ökar tack vare att delfinerna är tränade. De kan till exempel hjälpa till att hämta miljöberikningsföremål i vattnet, precis som en hund som apporterar. Träningen i sig ger en stor del av den stimulans som delfinerna behöver. De tränas minst sex gånger om dagen. De kan tränas i aktiva beteenden som ger dem motion och muskler vilket är viktigt för deras hälsa och välmående. Delfiner är mycket intelligenta djur och träningen innebär också möjlighet till mental stimulans, att de får något klurigt att lösa och att de ställs inför utmaningar som är berikande för dem. Delfinerna tränas med så kallad positiv förstärkning vilket innebär att man belönar fram ett önskvärt beteende, ofta i små, små steg. Belöning kan vara t.ex. fisk eller kel och uppmärksamhet från tränaren.

Tränarnas roll

Delfintränarna spelar en stor roll i delfinernas vardag och de har en mycket nära relation till delfinerna som bygger på tillit och förtroende. Det är lätt att tro att träningen går ut på att träna beteenden som delfinerna gör i vår delfinföreställning LIFE. Men det är faktiskt bara en liten del av all träning. En stor del är så kallad hanteringsträning. Delfinerna tränas i situationer och till beteenden som har med skötseln att göra. Det kan vara allt från att de ligger stilla och delfintränarna kan känna på dem till att delfinerna lämnar frivilliga blodprov. På detta sätt underlättas skötseln och vi kan ha god kontroll på hur de mår, om de brunstar eller är dräktiga. Hanteringsträning är den viktigaste träningen, vilket djur man än har i sin omvårdnad. I stället för att vissa moment, som t.ex. ett veterinärbesök, ska vara obehagligt för dem så är de tränade till detta och situationen blir då mer förutsägbar för delfinen vilket gör dem lugnare.

Delfinernas miljö

Delfinerna i Kolmården simmar i 6,4 miljoner liter vatten. Vattnet har en salthalt på 3 % vilket är livsnödvändigt för delfinerna. Så speciellt varmt behöver inte vattnet vara. Flasknosdelfinen lever i alla världens varma och tempererade hav. Vattentemperaturen här är cirka 18 grader. Allt vatten passerar reningsanläggningen inom loppet av fyra timmar. Vattnet rinner med självfall till reningsanläggningen, som ligger i ett separat hus. Där pumpas det genom filter och förbi UV-ljus, för att slutligen pumpas upp i ett torn så att det kan rinna tillbaka till bassängerna med självfall. Detta är mycket viktigt för att eliminera buller från pumpar som man annars skulle behövt ha i anläggningen. I vattnet finns också en mycket liten mängd klor. Detta är för att döda skadliga bakterier från avföring och urin, innan vattnet når reningssystemet, vilka annars skulle kunna vara livsfarliga för delfinerna.

Särskilja ekon

Delfinernas sonarkapacitet är det mest avancerade överhuvudtaget, det slår alla elektroniska ekolod och sonarer. Det delfinerna är riktigt bra på är att särskilja ekon från föremål av olika form och med olika innehåll och att mäta de oerhört korta tiderna mellan utsänt ljud och återvändande ekon. Klickljud är fokuserade i en smal stråle i nosens förlängning, vilket begränsar ekon från bassängväggarna. Dessutom är hörseln riktningsbegränsad till ett fält i nosens förlängning. I stora bassänger med oregelbundna former som på Kolmården tar det mycket lång tid och många reflektioner (lång färdväg och därmed stor dämpning) innan ett eko kan leta sig tillbaka till delfinen och kommer det bakifrån så dämpas det på grund av hörselegenskaperna. Sådana ekon kan delfinen enkelt sortera bort – det är inte värre än de ekon som andra delfiner genererar om delfinen jagar i flock i naturen.