Get

Tamgeten (Capra aegagrus hircus) härstammar från den vilda bezoargeten som lever i bergsområden i Mellanöstern. Den är ett tåligt och anpassningsbart djur som klarar sig i många olika klimat och miljöer.

Getter är idisslare, precis som kor och får, vilket innebär att de har ett komplext matsmältningssystem med fyra magar. De är också mycket nyfikna och intelligenta djur, vilket gör dem både underhållande och ibland utmanande att ha som husdjur eller boskap.

Getens egenskaper och användning

Människor har länge använt getter över hela världen, framför allt för att få mjölk och kött. Den som inte hade råd med en ko kunde i alla fall ha en get som gav lite mjölk. Därför kallades geten för "fattigmansko" förr i tiden.

Getter används även idag främst för mjölkproduktion, även i Sverige. Markägare använder också gärna getter som ”landskapsvårdare” för att behålla öppna landskap. De är nämligen väldigt duktiga på att äta och röja bort växter i vildvuxen buskmark.

Utöver mjölk och kött används getter också för sin päls, skinn och ibland till och med som dragdjur i vissa delar av världen. Getmjölk är lättare att smälta än komjölk och används ofta för att tillverka ost, yoghurt och andra mejeriprodukter.

Getter är också kända för sin förmåga att klättra och ta sig fram i svår terräng, vilket gör dem särskilt användbara i bergiga områden. Deras intelligens gör att de kan lösa problem, öppna grindar och till och med lära sig enkla kommandon, vilket har gjort dem till populära husdjur, men även inom forskning om djurintelligens.

Den afrikanska dvärggeten

Den afrikanska dvärggeten är en liten, kompakt och mycket charmig getras som ursprungligen kommer från Västafrika. Den introducerades till Europa och Nordamerika under 1900-talet. Dvärggeten är känd för sitt vänliga temperament, sin lilla storlek och sin förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Den är ofta mellan 40–50 cm hög i mankhöjd och väger omkring 20–30 kg.

Trots sin lilla storlek är dvärggeten robust och frisk, vilket gör den till ett populärt val för mindre gårdar och hobbyuppfödare. Den är också mycket social och trivs bäst i grupp. I Sverige är den afrikanska dvärggeten ett vanligt inslag på djurparker och 4H-gårdar, där barn får möjlighet att lära sig om djurhållning.

Dvärggetter används ibland även för mjölkproduktion, även om mängden mjölk är mindre än hos större raser. Rasens lite specifika egenskap har varit att den är tålig och kan få många ungar. De är framavlade för att kunna producera mycket mat i form av kött till människor i levnadsområden med minimal näring i markerna. Deras mjölk är dock rik på fett och näringsämnen, vilket gör den värdefull i småskalig ostproduktion.

Den anglo-nubiska geten

Den anglo-nubiska geten är en annan välkänd ras som har sitt ursprung i Storbritannien, där den utvecklades genom korsningar mellan brittiska lantraser och importerade getter från Indien, Mellanöstern och Nordafrika.

Resultatet blev en stor, elegant get med långa, hängande öron och en karakteristisk nos. Anglo-nubiska getter är särskilt uppskattade för sin höga mjölkproduktion och den höga fetthalten i mjölken, vilket gör den idealisk för osttillverkning.

Denna ras är också känd för sitt livliga temperament och sitt sociala beteende. Anglo-nubiska getter är ofta mycket vokala och kommunicerar gärna med sina ägare. De är intelligenta och kan tränas till viss del, vilket gör dem till ett intressant inslag i djurpedagogik och terapi.

I Sverige förekommer anglo-nubiska getter främst hos entusiaster och mindre gårdar som satsar på kvalitativ mjölkproduktion. Deras mjölk används ofta till att göra getost, kefir och till andra mejeriprodukter.

Trots att getter ofta hålls i inhängnader, kan de ibland påverka den naturliga floran och faunan negativt, särskilt om de får beta fritt i känsliga ekosystem. Getter är mycket effektiva på att röja vegetation, vilket kan leda till överbetning, erosion och minskad biologisk mångfald om de inte hanteras varsamt. I vissa delar av världen har förvildade getter blivit ett hot mot inhemska växtarter och markstruktur.

För att bevara genetisk mångfald och främja hållbar djurhållning är lantraser av getter särskilt viktiga. Dessa raser har ofta utvecklats lokalt under lång tid och är väl anpassade till det klimat och de förhållanden där de lever.

I Sverige finns till exempel flera svenska lantraser, som är tåliga, friska och har god förmåga att klara sig på våra marker. Genom att bevara och använda lantraser kan vi säkerställa att tamgeten fortsätter att vara ett hållbart och mångsidigt husdjur även i framtiden.