Roslagsfår

Roslagsfår

Roslagsfåret är en svensk lantras som har sitt ursprung i Roslagen, ett kustlandskap i Uppland. Förr i tiden fanns roslagsfår på nästan varje gård i området, där de användes för ull, kött och naturvård. Men i takt med att mer produktiva raser introducerades, valdes roslagsfåren bort.

I början av 1990-talet fanns rasen kvar på endast ett enda ställe: Raggarön i Roslagen. Tack vare insatser från Norrtälje naturvårdsstiftelse kunde rasen räddas, och idag härstammar alla roslagsfår från den lilla grupp som fanns kvar där.

Roslagsfår är små och nätta djur, med en mankhöjd på cirka 57 cm. De har smala ben och en ull som kan vara både rak eller lockig. Färgteckningen varierar, vissa individer är helt vita, andra är svarta med vita inslag, och en del är svartvitfläckiga.

Baggarna har stora, breda horn medan tackorna är hornlösa. Ett kännetecken för rasen är dess lugna och tysta temperament. Roslagsfår är tillgivna och passar utmärkt som tamdjur, vilket gör dem populära på lantgårdar och i pedagogiska miljöer. På Barnens Lantgård i Kolmården kan besökare träffa dessa charmiga får och lära sig mer om deras historia och egenskaper.

Lantraser – biologisk mångfald och kulturarv

Lantraser är djur som har utvecklats lokalt under lång tid och anpassat sig till specifika miljöer och förhållanden. I Sverige finns flera lantraser av får, till exempel gotlandsfår, helsingefår, värmlandsfår och förstås roslagsfår. Dessa raser är ofta mindre än moderna produktionsraser, men har andra värdefulla egenskaper som god hälsa, tålighet mot klimat och förmåga att klara sig på magra beten.

Bevarandet av lantraser är viktigt både ur ett biologiskt och kulturellt perspektiv. Genetisk mångfald är avgörande för att kunna möta framtida utmaningar inom djurhållning, sjukdomar eller klimatförändringar. Dessutom är lantraserna en del av vårt kulturarv. De berättar om hur människor levt och brukat landskapet genom historien. Föreningen Svenska Allmogefår arbetar aktivt med att bevara dessa raser, bland annat genom avelsprogram, sammarbeten och informationsspridning.

Roslagsfårets liv och beteende

Trots att roslagsfåret är en gammal ras, vet vi fortfarande inte allt om hur de lever i halvvilda miljöer. Studier av fårens beteende visar att de gärna lever i flockar, eller i ännu större grupper som kallas hjordar. Dessa hjordar består troligen av flera flockar som slagit sig samman för att söka betesmarker. En typisk flock innehåller flera vuxna hanar, honor och deras lamm, men det är också vanligt att hanar går ensamma eller i par.

När tackan föder sin unge stannar hon kvar i flocken, och lammet är redo att följa med sin mamma kort efter födseln. Roslagsfår är anpassade för ett liv i varierande miljöer och med stundtals få interaktioner med människor, från kustnära betesmarker till skogsbryn och hagar. Deras ull skyddar mot både kyla och regn, och deras små kroppar gör dem smidiga och lättfotade. En särskild egenskap hos roslagsfår, liksom hos många andra lantraser, är att de är självständiga och klarar sig bra utan intensiv skötsel. Det gör dem till utmärkta djur för hållbar djurhållning och naturvård där människorna vanligtvis lämnar djur på olika öar eller i olika områden, för att sedan titta till dem med jämna mellanrum så att allt är bra.

Ägare som vill delta i genbankssystemet måste anmäla sina djur och följa särskilda regler för avel. Målet är att undvika inavel och att bevara rasens ursprungliga egenskaper, som storlek, temperament, färgteckning och hornform.

Genbanken är inte bara ett register, utan också ett verktyg för att samordna bevarandearbetet mellan olika gårdar och djurhållare. Tack vare detta system har roslagsfåren kunnat återetableras och spridas till fler platser i Sverige, samtidigt som deras genetiska mångfald har bevarats.

Lantraser, raser och underarter

Att bevara lantraser som roslagsfår handlar inte bara om nostalgi eller kulturarv. Det är också en viktig insats för biologisk mångfald och framtida hållbarhet. En lantras är en djurtyp som har utvecklats mer naturligt i ett visst geografiskt område, ofta genom selektion av lokala bönder snarare än genom modern avel. Dessa djur är ofta tåliga, friska och väl anpassade till sin miljö.

Bland domesticerade djur, alltså genetiskt förändrade av oss människor, talar vi ofta om raser. Det har lite samma innebörd som ordet "underart" med den stora skillnaden att underarter uppkommer naturligt ute i det vilda, om områden och levnadsförhållanden gynnar olika egenskaper inom en och samma art. Raser uppstår enbart hos djur som människor har att göra med. Där kan raser medvetet avlas fram, kanske för att producera mer mjölk eller vara bättre på att få många ungar. Alla inom en underart eller en ras tillhör oavsett samma art, men kan ibland se ut eller bete sig lite olika. De kan även korsas och få ungar som i sin tur kan få ungar, i och med att de tillhör samma art.

För fårets långsiktiga välmående är det viktigt att olika raser bevaras. De utgör olika grenar av den genetiska variation som behövs för att arten ska kunna anpassa sig till förändringar i miljön, klimatet, eller klara av sjukdomsutbrott.

Lantraser som roslagsfår är särskilt värdefulla eftersom de ofta har egenskaper som gått förlorade i moderna produktionsraser, till exempel självständighet, låg sjukdomsfrekvens och förmåga att klara sig på magra beten. Genom att bevara dessa djur i genbanker och på gårdar runt om i landet, säkerställer vi att framtida generationer har tillgång till ett rikt och varierat genetiskt material. När en annan ras kanske blivit sämre på vissa egenskaper kan djur korsas med roslagsfår, och helt enkelt föda fram friskare djur igen.