Alpstenbock

Hanen kan väga dubbelt så mycket som honan

Hos dessa getdjur ser både honor och hanar, vuxna och ungar, liknande ut till färgen. De är brungrå, med mörkare markeringar och ljus undersida. Färgen gör att de smälter in väl i den steniga miljö de lever i, vilket skyddar både stora som små från rovdjur. Deras päls byts två gånger per år – på sommaren är den kortare och ljusare, medan den på vintern blir längre, tjockare och mörkare för att bättre isolera mot kyla.

Både hanar och honor har horn. Honornas horn blir ungefär 30 centimeter långa med små ribbor på, medan hanens horn kan bli upp emot en meter långa, svagt böjda och väga hela 25 kilo. Hornens längd och form speglar ofta individens ålder och status. Hos hanarna är hornen inte bara ett skydd – de används i kraftmätningar mot andra hanar. Under parningstiden uppstår ibland strider där bockarna reser sig på bakbenen och låter hornen smälla mot varandra.

En hane kan väga upp emot 120 kilo, medan en hona ofta stannar i vikt runt 40 kilo. De lever separata liv större delen av året – hanar i egna grupper, och honor tillsammans med sina ungar i andra grupper. Under parningstiden på senhösten samlas grupperna tillfälligt.

Livet som alpstensbock

Alpstenbockar blir könsmogna vid ungefär två års ålder, men hanar får sällan para sig förrän de är betydligt äldre, eftersom de måste konkurrera med starkare rivaler. Parning sker under vintern, oftast i december, och efter ungefär sex månaders dräktighet föder honan en unge – ibland två – under våren eller tidig sommar.

Ungarna, som kallas för killingar, är mycket rörliga redan kort efter födseln. Trots sin unga ålder klättrar de tidigt tillsammans med modern i de branta miljöerna. De diar sin mamma i flera månader, men börjar också tidigt att beta av växter. Killingar har ofta ljusare päls än de vuxna, vilket gör dem mindre synliga i stenig terräng.

Alpstenbockar kan leva i upp till 20 år i det vilda, men de flesta blir mellan 10 och 14 år gamla. Vintertid går det åt mycket energi för att klara sig i kylan och när maten är knapp, vilket kan göra livet tufft – särskilt för äldre och unga djur.

Växtätare med god aptit

Alpstenbockar är idisslare, vilket betyder att de tuggar sin mat flera gånger. De betar främst gräs, örter, lavar och blad, men är också duktiga på att hitta mat även i ödsliga områden. De har en förmåga att hitta näringsrika växter även på otillgängliga platser.

På sommaren finns det gott om örter och gräs på de högalpina ängarna. Under vintern får de klara sig med vad som finns tillgängligt – ofta grenar, bark eller vissna växter som stack upp ovanför snön. De kan till och med gräva i snön med klövarna för att komma åt mat.

För att klara den svåra vintern bygger de upp ett fettlager under sommaren. Detta lager hjälper dem att hålla värmen och fungera även när tillgången på föda minskar. Samtidigt blir pälsen tjockare lagom till vintern, så att även den håller bocken varm.

Anpassad för höga höjder

Att leva i alpmiljö innebär många utmaningar, men alpstenbocken är väl anpassad för detta. Deras lungor och hjärta är större i förhållande till kroppsstorleken än hos många andra däggdjur. Detta gör att de kan ta upp syre effektivt även i tunn luft på hög höjd.

De har också ett särskilt ämnesomsättningssystem som gör att de kan hushålla med energi, särskilt under vintern. Pälsen är tät och isolerande, och på vintern består den av två lager: ett innerlager av ull som värmer bra, och ett yttre lager av täckhår som stöter bort vatten och snö.

Till och med alpstenbockens bajs användes av människor! Det åt man som medicin mot tuberkulos och gikt.

Som du säkert förstår fungerar inte dessa olika saker som medicin, men det kan ibland vara svårt att ändra på vanor och gamla kunskaper. Men eftersom människorna trodde det jagade och dödade man så många djur att de höll på att utrotas. Till sist fanns det färre än femtio alpstenbockar kvar, i norra Italien.

Italiens kung skyddade alpstenbocken

I mitten av 1800-talet insåg man att någonting behövde göras för att rädda alpstenbocken! Då anställde kung Viktor Emanuel II av Italien människor som skulle skydda alpstenbocken.

Det var tur att han gjorde det! Efter det fick alpstenbocken vara ifred och populationerna kunde återhämta sig igen. Djurparker hjälpte också till att rädda arten genom att släppa ut djuren i det vilda igen efter att ha avlat på dem i djurparker och ökat upp antalet djur. De alpstenbockarna som återintroducerades har bildat nya flockar där arten fanns från början: i alpområdena i Italien, Frankrike och Österrike.

Idag lever en massa alpstenbockar högt uppe i bergen, precis som förr! De trivs bäst på 2 000–4 000 meters höjd i branta berg där de betar gräs och örter.