Asiatisk klolös utter

De lever i familjegrupper där föräldrarna tar hand om ungarna tillsammans. Föräldrarna ser till en början till att ungarna får mat, vilket ungarna relativt snabbt blir duktiga på att hitta själva. Efter en period av att ha druckit mjölk från mamman är det dags att gå över till en kost av krabbor, musslor, kräftdjur och fisk. Bytesdjur som ofta gömmer sig i lera och dy. Det gäller då att uttrarna är duktiga på att känna runt i leran för att hitta eventuella matbitar, eller kunna simma snabbt och överlista fiskarna. En asiatisk klolös utter är en mästare på det förstnämnda, men kräver lite mer tur med fisket. Att uttern är lekfull och nyfiken i naturen är en viktig egenskap som även gör den till en duktig jägare. Genom att naturligt söka sig till mjuk mark och inte tveka på att känna runt med tassarna kan den säkra maten med god framgång.

När ett föräldrapar hittat varandra, fått ungar och startat en liten flock, är det inte ovanligt att flera ungar stannar kvar även när mindre syskon föds. Ungar som växt upp i gruppen kan faktiskt stanna kvar i gruppen i några år om det finns gott om mat, men det är vanligt att det blir allt mer bråk med tiden. Genom att stanna kvar lite längre med sina föräldrar och se nya uttrar födas kan de äldre syskonen få lära sig lite mer om hur de själva kan ta hand om ungar i framtiden, samtidigt som de bidrar till sina släktingars överlevnad.

Uttrar gillar stenar

Även som ungar har uttrarna ett väldigt kraftfullt bett. De behöver ha starka käkmuskler för att ta sig in i skalen som deras byten ofta skyddas utav. Tänderna är därför en aning plattare än hos andra rovdjur och håller bra för hårt tryck.

Förutom att bita sönder skalen har flera olika arter av uttrar ett extra knep att ta till. Det är inte ovanligt att uttrar använder stenar för att få upp hårda skal, och sparar på bra stenar inför nästa matstund. Uttrar som lever mer ute i öppna hav, exempelvis den stora havsuttern, är experter på just stenanvändandet. De har till och med utvecklat en liten ficka i huden där de kan spara stenen med lite större framgång. Våra små klolösa uttrar har dock inte en lika väl utvecklad ficka, utan ses oftast gå runt med stenen i en tass under kortare perioder.

Marint däggdjur

Delfiner, sälar och uttrar tillhör en grupp djur vi kallar för marina däggdjur. Vad som gör dessa väldigt avlägset besläktade djur till just ”marina däggdjur” är att de ursprungligen, för många år sedan, levt helt på land för att sedan leva större delen av sina liv i vatten idag.

Delfiner har ett gemensamt ursprung med klövdjuren medan sälar och uttrar delar ett lite närmare evolutionärt släktskap inom gruppen rovdjur. Alla dessa djurgrupper har levt på land, men anpassats alltmer till ett liv i och nära vatten. Närmaste släktingen till uttrar är dock djur som exempelvis grävlingar och Järvar, inte sälar, då uttrar tillhör familjen mårddjur.

Uttrarna har en strömlinjeformad kropp med simhud mellan tårna och en muskulös svans. De trycker gärna ifrån med tassarna för att få upp fart, men är väldigt smidiga även i öppet vatten. Dessutom har de väldigt rörlig kropp, vilket underlättar för snabba svängar i vattnet. Förmågan att simma föds de inte med, även om de flyter relativt bra i vatten. Ungarna behöver genom detta faktiskt lära sig att simma, men får gott om hjälp från föräldrarna att våra sig ner i vattnet och ta de första simtagen.

Någonting som förr var vanligt, men som inte är lika vanligt förekommande idag, har varit att uttrarna jagats för sin päls. Det slitstarka skinnet och den tjocka pälsen har varit väldigt eftertraktat trotts att djurens skinn varit små. Samtidigt har dessa djur jagats från fuktiga odlingsmarker då de orsakat skador på grödorna för lantbrukare, någonting som till skillnad från skinn-jakten blir allt mer vanligt.

Det som länge varit ett mysterium, men som tycks målas fram allt mer på senare tid, är varför uttrarna bara försvinner ute från naturen. Om de varken jagas eller motas bort har det varit svårt att förstå vad som fått dem att minsta så i antal. Detta tidigare mysterium tycks ha fått en lite oväntad förklaring, som vi än idag inte vet omfattningen utav. Den asiatiska klolösa uttern har nämligen blivit ett allt mer populärt husdjur.

Genom spridning på sociala medier har fler fått upp ögonen för denna lilla äventyrliga varelse, och presenterats med en verklighet av mysiga uttrar som gillar att umgås och leka med oss människor. Verkligheten ser väldigt annorlunda ut, och de som uttalat sig om upplevelsen säger att de aldrig hade skaffat en utter om de visste vilket djur det faktiskt var.

Det lilla aktiva rovdjuret mår varken bra av att leva i en så kontrollerad och strikt miljö, och människor som äger dem får se sina hem bli förstörda av ett oförstående vilt djur. Vilda asiatiska uttrar tycks tyvärr minska i antal på grund av att vi människor blivit allt för förälskade i dem. De tas från det vilda och förväntas leva ett liv med oss, någonting som både påverkar individen och artens framtid negativt.