När hanarna blir könsmogna mörknar deras päls och de blir lite mer svartbruna, medan honor och kalvar behåller en ljusare lite mer brungul färg. Den mörka färgen är kopplad till hormonet testosteron, och hanarna blir ofta ännu mörkare under parningstider.
Besoarantilopen har en både smidig och muskulös kropp som är perfekt anpassad för snabba reaktioner och höga farter. De har långa, smala ben och en lätt byggd kropp som gör att den kan nå hastigheter upp till 80 km/h. En topphastighet som bara infinner sig vid höga stressnivåer, som när ett rovdjur aktivt sätter fart efter dem.
Antilopens stora ögon är placerade på sidorna av huvudet, vilket ger den ett brett synfält, en viktig egenskap för att upptäcka rovdjur i tid. Dess korta svans och smala nos gör att den inte bromsas av luft som passerar när den springer, och dess klövar är anpassade för att ge ett bra grepp på torra, hårda underlag.
Livsmiljö och beteenden
Besoarantilopen lever främst på öppna gräsmarker i Indien och Pakistan, där kort gräs och fri sikt är avgörande för att upptäcka faror. Den undviker generellt områden med mycket växter, möjligtvis för att detta kan begränsa sikten och möjligheten att fly. Arten har även introducerats i delar av Texas, Argentina och Australien, där den trivs i liknande habitat. Dessa introduktioner har varit "framgångsrika", och besoarantilopen har anpassat sig väl till de nya miljöerna, på gott och ont. Denna art hör ju faktiskt inte alls hemma i de länderna om man utgår från vart de tidigare levt.
Under dagens varmaste timmar söker antiloperna skydd i högt gräs eller under träd, medan de är mest aktiva vid gryning och skymning då de betar eller söker mat. Under torrperioder kan besoarantilopen klara sig utan vatten i flera dagar, vilket är en viktig anpassning till det torra klimatet. I vanliga fall dricker de dock flera gånger om dagen. Deras diet består främst av gräs, men de kan också äta örter och blad om gräset är otillräckligt.
Besoarantiloper är vaksamma och snabba att reagera på hot. Vid fara springer de i höga, böljande språng som gör det svårt för rovdjur att förutse deras rörelser. De kommunicerar med varandra genom kroppsspråk, ljud och doftmarkeringar, och deras sociala beteenden är komplexa och välutvecklade. De förlitar sig mycket på sin grupp, och uppmärksammar varandra på eventuella faror i närheten.
Social struktur och beteenden
Besoarantiloper lever oftast i grupper bestående av honor och deras kalvar, men hanar kan förekomma både i blandade grupper, i egna hanflockar eller som ensamma individer. Grupperna är kan förändras beroende på säsong och tillgång på föda, men även under perioder då det är hög tid för parning och uppvaktning. Under parningstid blir hanarna måna om att skydda sina områden, jaga bort andra hanr och försöker etablera revir där de kan locka till sig honor.
Ett väldigt lustigt beteende hos könsmogna hanar är att de tillsammans ibland skapar stora dynghögar, alltså högar av bajs, på slätten. Dessa fungerar som revirmarkeringar och det är inte ovanligt att hanar vilar på dessa högar för att förstärka deras synlighet, lite på samma sätt som bläsbockar kan göra ibland. Dynghögarna är ett sätt för hanarna att visa sin närvaro och dominans, och de kan vara viktiga för att honorna ska dra sig till en viss hane eller hangrupp.
Bråk mellan hanar är vanliga under parningstid, och de använder sina horn i kraftmätningar som kan vara både intensiva och riskfyllda. Dessa strider avgör ofta vilken hane som får tillgång till honorna i området. Förloraren drar sig vanligtvis undan, medan vinnaren får möjlighet att para sig och följa med honorna runt. Trots att striderna kan vara våldsamma leder de sällan till allvarliga skador, förutom att ett horn kan gå sönder och blöda.
Kalvar och livet som besoar
Parningstiden hos besoarantilopen präglas av ökad aktivitet och hormonpåslag hos hanarna, vilket gör att deras färg blir ännu mörkare. Hanarna försöker imponera på honor genom sin färg, storlek och hornens skick. Efter parning föds kalvarna efter en dräktighet på cirka sex månader, och de är redan från början väl anpassade till livet på slätten.
Kalvarna föds vanligtvis under den torra säsongen, vilket minskar risken för rovdjur och sjukdomar. Kalvarna är inte lika beroende av vatten, och modern är riktigt bra på att hushålla. Utsattheten för rovdjur trumfar över risken för uttorkning helt enkelt.
Kalvarna är snabba med att komma på benen och följer tätt inpå mamman. Under de första veckorna är de särskilt sårbara, men de växer snabbt och blir snart en del av flocken. Besoarantiloper livscykel är starkt kopplad till säsongernas växlingar och tillgången på mat och vatten.
Fortplantningen är en viktig del av artens liv, och den påverkar både beteende och social struktur. Hanarnas konkurrens, honorna val av partner och kalvarnas uppväxt är alla delar av ett komplext och välanpassat system som säkerställer artens fortlevnad.
