Davidshjort

Hanar och honor lever för sig

Davidshjorten är en social hjort som ofta lever i grupper, men där hindar och hjortar (honor och hanar) i regel lever uppdelat. När det närmar sig parningssäsong slåss hanhjortarna med varandra om hindarna. Det gäller då för hanarna att visa upp sina ståtliga horn och vinna kraftmätningar mot varandra, för att sedan få stanna kvar i en grupp av hindar.

För att få hindarnas uppmärksamhet brölar de och utsmyckar sina horn och sin kropp med lera och växter. För en hane som är framgångsrik innebär en vinst att han får sprida sina gener vidare, samtidigt som han försöker upprätthålla sin position i gruppen. Det är vanligt att en hane som vinner i detta spel står på vinstplatsen under en ganska kort period, då det kräver mycket energi att behålla positionen från andra utmanande hanar.

Anpassade för våtmarker

Davidshjortar är väl anpassade för att leva i våtmarksområden, vilket är ovanligt bland hjortdjur. De har breda klövar som hjälper dem att röra sig smidigt i leriga och sumpiga miljöer. Deras långa ben gör det lättare att vada genom vatten, och de är också goda simmare. I det vilda föredrar de att hålla sig nära floder, träsk och andra vattenrika områden, där de kan söka skydd och svalka sig under varma dagar.

Kalvar föds med prickar

När en davidshjort föder en kalv är den nyfödda ofta täckt av vita prickar längs ryggen – ett kamouflage som hjälper den att smälta in i omgivningen. Dessa prickar försvinner gradvis när kalven växer upp. Kalvarna är mycket beroende av sina mödrar under de första veckorna, och de diar i flera månader innan de börjar äta fast föda. Till skillnad från vissa andra hjortarter föds davidshjortens kalvar oftast en och en, vilket gör att modern kan ge fullt fokus åt sin unge. Hos flera andra arter inom denna familj är det vanligt att få två kalvar, även om variation givetvis finns.

Namnets uppkomst och räddningen

När den franske missionären Fader David jobbade i Kina år 1866 var han den första Europén som lade märke till arten, och gjorde den känd för västvärlden. Arten döptes efter honom efter att han skickat ett antal skinn till en biolog i Frankrike, och kort därpå gick kina med på att skicka davidshjortar som gåvor till franska, brittisk och tyska diplomater. Djuren flyttades till Europa där de fick hem i olika djurparker.

Även om djurparker på den tiden handlade mycket om att samla in och visa upp arter från världens alla hörn för ekonomisk vinning var det tur att just detta gjordes. Under 1895 drabbades områden i kina av kraftiga översvämningar och de djur som redan var sällsynta blev än svårare att hitta. Den kraftiga nedgången i antal under 1895 samt den fortsatta jakten på arten ledde fram till att den 1939 ansågs vara helt utdöd i det vilda. Som tur var fanns det ett antal individer som frodades och trivdes i djurparker.

År 1985 flyttade man tillbaka 20 hjortar till Kina för att återintroducera dem i ett reservat och efter detta har hjortar planterats ut i flera olika reservat med god framgång. På så sätt har arten räddats och närmar sig alltmer ett vilt liv.

Idag finns det över 6000 halvvilda davidshjortar i inhägnade områden. Detta för att säkra deras överlevnad och fortsatta skydd. Förhoppningsvis ska de kunna leva även utanför de områdena i framtiden och att döma från senare rapporter går arbetet framåt. Med de insatser som satts in och det arbete som pågår ser vi en ljus framtids-trend för denna arts framtid och deras plats i det vilda.