Kolmården

    Davidshjort

    Elaphurus davidianus

    För 100 år sedan utrotades davidshjorten helt från det vilda på grund av jakt. Den sista hjorten tror man sköts 1939 i Kina. Men som tur var hittade man davidshjortar i ett reservat, och arten kunde därför räddas. I Kina kallas detta hjortdjur ibland för "sibuxiang", som betyder ungefär "inte lik någon av de fyra", eftersom de inte helt liknar andra hjortdjur. Istället tog man egenskaper hos andra djur för att beskriva hjortens utseende.

    Utdöd i vilt tillstånd

    Arten är helt utrotad i det vilda

    Om davidshjorten

    Davidshjorten tillhör familjen hjortdjur och precis som andra arter inom denna familj tappar davidshjorten hornen en gång om året. När hornen växer ut igen omges de av så kallad basthud. Det är hud som är fylld av blodkärl så att hornen får näring medan de växer. Basthuden som fejas av när hornen växt klart inför årets parningssäsong brukar torka och klia mot slutet. Hjortarna kliar då av sig det tunna hudlagret genom att gnugga och klia hornen mot träd och mark, vilket ger upphov till den lite bruna färgen på de färdigvuxna hornen.

    Hornen i sig ser också lite annorlunda ut från de hjortdjur vi känner till kring Europa. Till skillnad från dov- eller kronhjortar ser davidshjortens horn ut lite mer som träd med grenar, där varje gren är lång och smalnar av först ut mot topparna. Kanske är det därför den varit inblandad i många berättelser som en hjort tecknad med träd och grenar som krona.

    Hanar och honor lever för sig

    Davidshjorten är en social hjort som ofta lever i grupper, men där hindar och hjortar (honor och hanar) i regel lever uppdelat. När det närmar sig parningssäsong slåss hanhjortarna med varandra om hindarna. Det gäller då för hanarna att visa upp sina ståtliga horn och vinna kraftmätningar mot varandra, för att sedan få stanna kvar i en grupp av hindar.

    För att få hindarnas uppmärksamhet brölar de och utsmyckar sina horn och sin kropp med lera och växter. För en hane som är framgångsrik innebär en vinst att han får sprida sina gener vidare, samtidigt som han försöker upprätthålla sin position i gruppen. Det är vanligt att en hane som vinner i detta spel står på vinstplatsen under en ganska kort period, då det kräver mycket energi att behålla positionen från andra utmanande hanar.

    Anpassade för våtmarker

    Davidshjortar är väl anpassade för att leva i våtmarksområden, vilket är ovanligt bland hjortdjur. De har breda klövar som hjälper dem att röra sig smidigt i leriga och sumpiga miljöer. Deras långa ben gör det lättare att vada genom vatten, och de är också goda simmare. I det vilda föredrar de att hålla sig nära floder, träsk och andra vattenrika områden, där de kan söka skydd och svalka sig under varma dagar.

    Kalvar föds med prickar

    När en davidshjort föder en kalv är den nyfödda ofta täckt av vita prickar längs ryggen – ett kamouflage som hjälper den att smälta in i omgivningen. Dessa prickar försvinner gradvis när kalven växer upp. Kalvarna är mycket beroende av sina mödrar under de första veckorna, och de diar i flera månader innan de börjar äta fast föda. Till skillnad från vissa andra hjortarter föds davidshjortens kalvar oftast en och en, vilket gör att modern kan ge fullt fokus åt sin unge. Hos flera andra arter inom denna familj är det vanligt att få två kalvar, även om variation givetvis finns.

    Davidshjorten återplanterades i naturen efter utrotning

    Davidshjortens historia är till en början väldigt oklar, så den inte är så väl dokumenterad, kanske på grund av att djur inte räknades in eller sågs till för 100–200 år sedan på samma sätt som idag. Flera av de inräkningar som gjorts har genomförts under 1900-talet och framåt, medan tiden innan det ibland är svår att ta del utav. Det tycks ändå ha skett en nedgång i antal individer redan under 1800-talet där vissa hävdar att de redan då enbart fanns i en kejserlig park i Peking. Troligtvis försvann den från det vilda på grund av förlorade habitat i form av våtmarker, i en kombination av oreglerad jakt.

    Namnets uppkomst och räddningen

    När den franske missionären Fader David jobbade i Kina år 1866 var han den första Europén som lade märke till arten, och gjorde den känd för västvärlden. Arten döptes efter honom efter att han skickat ett antal skinn till en biolog i Frankrike, och kort därpå gick kina med på att skicka davidshjortar som gåvor till franska, brittisk och tyska diplomater. Djuren flyttades till Europa där de fick hem i olika djurparker.

    Även om djurparker på den tiden handlade mycket om att samla in och visa upp arter från världens alla hörn för ekonomisk vinning var det tur att just detta gjordes. Under 1895 drabbades områden i kina av kraftiga översvämningar och de djur som redan var sällsynta blev än svårare att hitta. Den kraftiga nedgången i antal under 1895 samt den fortsatta jakten på arten ledde fram till att den 1939 ansågs vara helt utdöd i det vilda. Som tur var fanns det ett antal individer som frodades och trivdes i djurparker.

    År 1985 flyttade man tillbaka 20 hjortar till Kina för att återintroducera dem i ett reservat och efter detta har hjortar planterats ut i flera olika reservat med god framgång. På så sätt har arten räddats och närmar sig alltmer ett vilt liv.

    Idag finns det över 6000 halvvilda davidshjortar i inhägnade områden. Detta för att säkra deras överlevnad och fortsatta skydd. Förhoppningsvis ska de kunna leva även utanför de områdena i framtiden och att döma från senare rapporter går arbetet framåt. Med de insatser som satts in och det arbete som pågår ser vi en ljus framtids-trend för denna arts framtid och deras plats i det vilda.

    Om davidshorten

    • Klass

      Däggdjur
    • Ordning

      Partåiga hovdjur
    • Familj

      Hjortdjur
    • Livsmiljö

      Våtmarker
    • Levnadssätt

      Grupp
    • Föda

      Gräs
    • Mankhöjd

      110–140 cm
    • Vikt

      140–220 kg
    • Dräktighetstid

      9 månader
    • Antal ungar

      1/kull
    • Livslängd

      20 år

    Äventyret väntar 🐘

    Köp biljett!