Dhole

Flocken består vanligtvis av ett mer dominant par - en hane och en hona, som får valpar och oftast är föräldrar till flockens övriga medlemmar. När valparna växer upp kan de stanna kvar i några år om mat finns och de socialt kommer överens. De äldre syskonen kan då bidra till sina småsyskons överlevnad, samtidigt som de lär sig ta hand om valpar. Det är dock inte helt ovanligt att obesläktade dholer ansluter till en flock, förutsatt att den nya individen beter sig korrekt och välkomnas in i gruppen. I de flockar som påträffas är det vanligt att det finns fler hanar än honor, samt att det bara är den äldre honan som får valpar i gruppen.

Tiden som valp

Dholen parar sig i november-april, men framför allt runt december och januari. Honan är dräktig i 63 dygn och föder sedan 5-10 valpar. Valparna väger mellan 200-300 gram vid födseln, men fördubblar sin vikt på bara 10 dagar.

De tre första veckorna av sitt liv diar de bara och är starkt beroende av sin mamma. Men efter den tiden börjar de även få halvsmält kött av de vuxna flockmedlemmarna. De vuxna i flocken kräks upp maten till valparna så att den ska vara lätt att få i sig, och flera i gruppen hjälper till att ordna kött till valparna.

Hela flocken tar del i att vakta, mata, sköta och leka med valparna. När valparna är omkring tre månader gamla så deltar de i jakten för första gången. De kommer under lång tid få lära sig hur jakten går till och kunna bidra med mat till gruppen. Flocken förflyttar sig inte långt under tiden de har små valpar. Det är inte förrän valparna i gruppen nått en ålder på ungefär åtta månader som familjeflocken börjar ta ut svängarna mer och förflytta sig över längre sträckor igen.

Kommunikation

Dholen har en mängd olika läten för olika situationer. De kan gnälla, jama, pipa, morra och vissla. Som varningsläte kan de morra eller använda sig av ett tjattrande läte. När de jagar kommunicerar dholen ofta med visslingar och pip. De kan också använda visslingar för att prata med varandra på långt håll.

Förmågan att kommunicera med varandra och uttrycka sig är viktig både genom hela dholens liv. Om den inte samarbetar bra blir det svårt att behålla sin plats i en grupp, och utan flocken kan det vara svårt att hitta mat. Dholerna har en väl utvecklad förmåga att kommunicera, där svanshållning, kroppshållning, ansiktsuttryck och ageranden spelar in. Den starka hierarkin inom flocken innebär dessutom att varje individ tydligt behöver kunna visa delta i det sociala spelet för att fortsätta vara med eller behålla sin specifika ställning i gruppen.

Hur går jakten till?

Dholer jagar tillsammans i grupper. Vissa av djuren ligger då i bakhåll medan andra jagar bytet åt ett specifikt håll. Det är inte helt ovanligt att de tvingar ned hjortar och andra större byten i vatten, för att sedan omringa och döda djuret.

Även som grupp är det inte alltid lätt att säkra maten. Det är inte alla jakttillfällen som leder till mätta magar, men dholen är som tur är inte helt begränsad av detta. Observationer och analyser har visat att dholerna ibland äter lite vegetarisk kost, även om de föredrar kött. Även om ett djur räknas som köttätande är det vanligt att de stoppar i sig lite gräs och annat, som kan hjälpa matsmältningssystemet om de bär på parasiter eller fått i sig mycket päls, men det är sällan dessa grässtrån bryts ner då matsmältningssystemet hos ett rovdjur inte är så väl anpassat för att klara av dessa fibrer och få upp näring ifrån dem.

Känslan av hunger kan dämpas av att äta saker som inte vanligtvis bidrar till mer energi för djur. Även rovdjur börjar utforska växtriket om hungern slår till utan en närliggande lösning. Dholen är som tur är inte lika kräsen som vissa andra rovdjur kan vara. De jagar gärna stora hjortar om de kan och livnärar på så vis hela flocken, men kan även gå runt och pilla i sig skalbaggar om det är vad som erbjuds för stunden.

Dholen är en viktig del av ekosystemet i Asien då de precis som andra stora rovdjur i andra ekosystem påverkar hur betande djur beter sig i området. Deras jakt innebär även en mer balanserad population av betande djur i naturen, vilket ökar den biologiska mångfalden. I flera projekt runt om i världen har faktiskt rovdjuren varit i fokus för återintroduktion, just på grund av hur deras närvaro påverkar och balanserar djur- och växtliv i naturen.

En flock av dholer kräver dock en hel del bytesdjur, och i flera fall har vi människor velat jaga samma djur som dholerna varit ute efter. Samtidigt har dholer i brist på naturliga byten vänt sig till våra tamdjur, och jagat boskap, vilket sällan uppskattats. Ibland har människor lagt ut förgiftad mat för att bli av med detta hunddjur i det område de bor.

Kan kattdjuren hjälpa dholen?

Ytterligare ett hot, som så många djur delar, är förlusten av naturliga levnadsmiljöer. Skogarna blir mindre, vilda orörda platser försvinner och djuren antingen separeras från varandra eller tvingas bo på mindre yta. Konkurrensen på byten blir stor och hoten är många. Trots detta är inte dholen i fokus för bevarandeinsattser ute i naturen än. Någonting som oroar, då det enbart tycks finnas omkring 4500-10000st kvar ute i det vilda, med en nedåtgående trend. För vuxna individer som kan få ungar beräknas det finnas omkring 1000-2000st kvar och IUCN klassar arten som utrotningshotad. I stället för ett fokus på hunddjuren ligger det ett stort fokus på kattdjuren som delar dessa marker – tiger och leopard.

Genom att skydda andra djurarter som ibland är lättare att kommunicera ut om, är det faktiskt möjligt att fler djurarter återhämtar sig än de projekten riktar in sig på. Dholen har ett relativt dåligt rykte i sina naturliga levnadsområden, och är inte alltid så lätt att prata om. Även om inte dholen ligger i fokus för bevarandet idag kan bidragen och insatserna riktade mot tigrar och leoparder leda till ett bättre skydd även för dholerna.

Dholen har länge varit en art som man inte vet så mycket om och så är det fortfarande. Kolmården har stöttat dholen genom projekt i Asien som bland annat handlar om att lära sig mer om denna art – för att kunna rädda den från utrotning. Samtidigt bevarar vi arten i djurparker, för att stärka kunskapen och bevara arten för framtidens eventuella behov.