Dovhjort

Hur lever dovhjorten?

Dovhjortar är främst aktiva under morgon och kväll, då de betar och rör sig mellan områden där de vilar eller äter mat. De är växtätare och äter främst gräs, örter, löv och knoppar, men kan även ta bark och kvistar under vintern. Deras matsmältningssystem är anpassat för att tillgodogöra sig fiberrik föda, och de klarar sig bra även när näringsvärdet är lågt.

Dovhjortar lever ofta i grupper, särskilt honor med sina kalvar. Hanarna lever mer ensamma, men samlas under brunsten på hösten då de tävlar om att få para sig med honorna. Under denna tid kan man höra dovhjortens karakteristiska brölande läten, som används för att imponera på honor och skrämma bort rivaler. I hägn är det vanligt att flera hanar och flera honor går tillsammans, vilket fungerat väldigt bra om ytan varit tillräcklig.

Hanarna markerar också revir genom att feja sina horn mot träd och markera med doft. Kalvarna föds på försommaren, oftast i maj eller juni, och göms av hinden (mamman) under de första dagarna. De är snabba på att komma upp på benen och följer snart med flocken. Dovhjortar har ett vaksamt beteende och är snabba på att fly vid fara. Ofta med höga skutt och svansen upplyft som en varningssignal till andra.

Färgvariation

En av de mest fascinerande egenskaperna hos dovhjorten är dess stora variation i pälsfärg. Den naturliga färgen är rödbrun med vita prickar, särskilt tydlig under sommaren. På vintern blir pälsen gråare och prickarna bleknar, vilket ger bättre kamouflage. Men dovhjortar kan också vara helvita, svarta eller brokiga. Brokig innebär att djuret har olika fält på kroppen där färgen är olika, ofta vit och brunt för dovhjortarna.

Dessa färger är genetiska och har förstärkts genom avel, särskilt i hägn där människor ofta föredragit vissa färger. Den vita varianten är vanligtvis inte vad vi skulle kalla "albino". De har ofta mörka ögon och normal pigmentering i huden, medan riktig albinism innebär att djuret helt saknar pigment. Den svarta varianten kallas melanistisk och innebär att hjorten har en helt mörk päls utan prickar. Den brokiga varianten är ovanligare men förekommer i vissa populationer.

Alla dessa färgvarianter kan förekomma inom samma flock, vilket gör dovhjorten till ett av de mest färgstarka hjortdjuren i Europa. Trots färgskillnaderna har alla dovhjortar samma kroppsform, hornstruktur och beteende. Hanarnas horn är alltid bruna, medan honorna saknar horn. Den långa svansen med svart spets är ett tydligt kännetecken.

Ursprung och spridning

Dovhjorten kommer inte ursprungligen från Sverige, men har funnits här sedan medeltiden. Den infördes av människor, ofta till slottsparker och jaktområden, där den hölls som ett prydnadsdjur och för att skapa en känsla av vild natur.

Ursprungligen kommer arten från sydöstra Europa och västra Asien. Särskilt från områden som Turkiet, Grekland och Mellanöstern. Redan under romartiden började dovhjortar spridas till nya delar av Europa, och under senare århundraden har de etablerats i många länder. Idag finns dovhjortar i stora delar av Europa, både i det vilda och i hägn.

I Sverige finns frilevande populationer främst i södra delarna av landet, till exempel i Skåne, Blekinge, Östergötland och på Öland. Ofta har de placerats ut tidigt eller rymt från hägn. Dessutom finns dovhjortar i hjorthägn över hela landet, där de hålls för köttproduktion, jakt eller naturvård. Dovhjorten har anpassat sig väl till olika miljöer och klarar sig bra i både skog, jordbrukslandskap och parker. Den är ett exempel på hur ett djur kan spridas och etablera sig långt utanför sitt ursprungliga område – ofta med människans hjälp.

Det finns dock en annan variant – den persiska dovhjorten (Dama mesopotamica) – som är betydligt mer sällsynt och faktiskt klassad som hotad. Den lever i begränsade områden i Iran och Israel och har mycket små och fragmenterade populationer. Den europeiska dovhjorten har däremot spridits till nya områden, även utanför Europa, till exempel i Nya Zeeland, Argentina och delar av Nordamerika, där den ibland betraktas som en invasiv art.

Sammanfattningsvis är dovhjorten ett exempel på en art som klarat sig lite väl bra i människans närhet, men som samtidigt har en nära släkting som är i behov av skydd. Det visar hur olika förutsättningar kan påverka arters överlevnad, även inom samma släkte.