Kapybara

Gräsätare

Namnet kapybara kommer från ett ord hos den sydamerikanska urbefolkningen som betyder ”gräsätare”. Kapybaran äter framför allt just gräs, men även andra liknande växter i eller nära vatten. Den betar oftast gräs på land i skymning och gryning, för att undvika de varmaste timmarna på dagen, och farliga djur som stryker runt i nattens mörker.

Kapybaran parar sig i vatten

Det är inte många andra däggdjur som krånglar till det och parar sig i vatten, men kapybaran söker sig gärna till vatten för denna akt. När ungarna tittar fram efter den fem månader långa dräktigheten föder hon dem på land under en i regel väldigt snabb födsel. En kull kan variera kraftigt i antal och det kan dyka upp allt mellan en till sju ungar när hon återansluter till flocken. Honorna föder vanligtvis sina ungar i ett lite mer tätbevuxet område, vilket erbjuder lugn och ro, samt ger bättre skydd från andra djur i området.

När ungarna väl föds tar det inte lång tid innan mamman och ungarna söker sig tillbaka till de andra. Ungarna föds nämligen med öppna ögon, öron, är fulla med päls och kan snabbt komma upp på fötter. Dessutom tar det bara omkring en vecka innan de börjar mumsa i sig gräs likt de vuxna, även om de förstås fortsätter dricka mjölk ett tag till från sin mamma eller andra honor i gruppen.

För en gnagare är det inte så vanligt att föda ungar på detta sätt. De flesta arter behöver skapa ett bo att föda ungarna i, och pysslar om de små tills dess att päls och annat hunnit växa fram. Majoriteten av gnagarna har ungar som inleder sitt liv med en väldigt känslig period, där föräldrarna måste vakta och ta hand om dem med stor noggrannhet. Kapybaran är med andra ord lite av en egendomlig gnagare, som faktiskt föder precociala ungar likt andra helt obesläktade djur.

Den dominanta hanen har störst doftkörtel

Formen på kapybarors huvud har flera fördelar. Med ögon och näsborrar sittandet högt upp på huvudet likt en krokodil är det enkelt att få en överblick på sin omgivning, eller notera dofter även om majoriteten av kroppen är under vattenytan. Huvudformen har troligtvis utvecklats genom evolutionens gång i samband med att de levt ett allt mer vattennära liv.

För den som tittat lite extra noga kan man se att vissa kapybaror har en lite udda och utåtbuktande kal fräck mitt på huvudet, ovanför nosen. Denna kala fläck är en doftkörtel, som kallas för morrillo på spanska. Den används till doftmarkeringar, främst av hanarna. En könsmogen hane får en körtel som svullnar upp lite extra, och det är tydligt i en grupp vem det är som är den dominanta hanen genom att titta på vem som har störst morrillo. Körteln producerar stora mängder av ett vitt, klibbigt sekret, som ger ifrån sig en doft med en väldigt egendomlig och muskig doft. I en miljö där flera dofter sköljs bort av regn och vågor har det varit fördelaktigt med doftmarkeringar som både stannar kvar på saker och kan noteras av andra.