När kapybarorna bråkar så jagar de och biter varandra. Bitsåren de ger varandra gör också att de ibland blir attackerade av pirayor i vattnet.

Gräsätare

Namnet kapybara kommer från ett ord hos den sydamerikanska urbefolkningen som betyder ”gräsätare”. Kapybaran äter framförallt just gräs och andra växter i eller nära vattnet. Den betar ofta sent på eftermiddagen och tidigt på kvällen.

Kapybaran parar sig i vattnet

Att däggdjur parar sig i vattnet är ovanligt – men det gör kapybaran. De föder ofta en unge i taget, efter fem månaders dräktighet. Honan går då undan från flocken till ett skyddat skogsområde.

Ungarna föds inte i något gömsle eller lya. De har päls och öppna ögon direkt när de föds och kan gå i stort sett direkt efter födseln. I början får ungarna bara dia från sin egen mamma, men senare kan de även dia från andra honor i flocken. Innan de är en vecka gamla börjar de också beta gräs.

Ledarhanen har störst doftkörtel

Uppe på nosen har kapybaran en doftkörtel, som kallas morrillo på spanska. Den används för att doftmarkera, alltså för att locka till parning eller markera revir med hjälp av doft.

Hos en könsmogen hane svullnar körteln upp och det är ledarhanen i flocken som har störst körtel. Körteln producerar stora mängder av ett vitt, klibbigt sekret när hanen är könsmogen.

Av skinnet tillverkas kläder, hantverk och accesoarer. Man utvinner även olja ur kapybaran, som används som medicin av lokalbefolkningen.

Det är förbjudet att jaga kapybaror men trots det sker mycket illegal tjuvvakt. Det är däremot lagligt att fånga in och föda upp kapybaror, och detta sker i stor omfattning i Sydamerika idag.

Trots den illegala tjuvjakten är kapybaran, som tur är, inte en hotad art.