Lechwevattenbock

Lechwevattenbocken föredrar att beta i grunt vatten, där den gärna äter gräs som växer under vattenytan. Denna födosökstrategi minskar konkurrensen med andra gräsätare som föredrar torrare mark. Det är inte alla djur som klarar av att sticka ner mulen under ytan utan att uppleva obehag eller råka få i sig för mycket vatten. Dess förmåga att röra sig snabbt i vatten gör den även svårfångad för rovdjur.

Flockliv och sociala beteenden

Lechwevattenbockar lever i ganska så varierande grupper. Hanarna samlas ofta i så kallade ungkarlsgrupper, medan honorna bildar mindre flockar tillsammans med sina kalvar. Honflockarna består vanligtvis av omkring tio individer, medan hanarna kan samlas i mycket större grupper under särskilda tider på året.

Under perioden då det är hög tid att imponera på honor, sker ett skådespel bland hanarna i ett område. De skyddar en del utvalda områden mot andra hanar, gör kraftmätningar och visar upp sig för honor. Då kan det samlas grupper på upp över 100 djur på samma plats. Dessa arenor fungerar som platser där hanarna visar upp sin styrka och uthållighet för att vinna parningsrättigheter. När parning och uppvaktning inte ligger i högsta fokus är det i regel inte vanligt att hanarna håller på några revir eller håller ihop i så stora grupper. Banden mellan individerna i flockarna är relativt svaga och individerna klarar sig bättre om de inte konkurerar om bete.

Vid fara, till exempel när ett rovdjur närmar sig, kan gruppen skingras helt utan samordning. Detta beteende är en överlevnadsstrategi som gör det svårare för rovdjur att fokusera på ett enskilt byte.

Fortplantning och kalvning

Kalvarna föds när flodvattnet börjar dra sig tillbaka och gräset växer som mest. Detta sker ofta under torrperiodens början, vilket ger god tillgång på föda för både kalven och mamman. Kalven föds i högt gräs som ger skydd mot nyfikna djur och väder. Under de första två månaderna stannar kalven i regel runt dessa områden med högt gräs.

Mamman besöker kalven främst vid gryning och skymning för att ge den mjölk. Denna strategi minskar risken att rovdjur upptäcker kalven, då mamman annars är mycket lättare att upptäcka än kalven om de håller sig ifrån varandra. Avvänjningen sker vid ungefär sju månaders ålder, då kalven börjar följa med mamman och flocken lite mer aktivt.

Till skillnad från många andra slidhornsdjur har bara hanarna horn. Dessa är långa, böjda bakåt och används främst under parningsperioden, för att imponera på honor och bekämpa rivaler. Hanarna är också betydligt större än honorna, ofta dubbelt så stora. Denna storleksskillnad är typisk för arter där hanarna konkurrerar om parningsrättigheter genom fysisk styrka.

Samspel i naturen

Lechwevattenbocken delar sitt habitat med flera andra arter, både växtätare och rovdjur. I våtmarkerna kan den ses tillsammans med arter som sitatunga, elefanter och olika fågelarter som trivs i vattenrika miljöer. Dess närvaro påverkar vegetationen genom betning, vilket i sin tur kan påverka andra växtätare.

Rovdjur som lejon, leoparder och hyenor utgör ett hot, särskilt mot unga eller ensamma individer. Lechwevattenbockens strategi att stå i vatten medan den betar gör det svårare för rovdjur att närma sig obemärkt, vilket ger ett visst skydd. Vid fara ger de ifrån sig varningsläten som får flocken att skingras snabbt. Eftersom banden mellan individerna är svaga, sker flykten ofta utan samordning, vilket kan förvirra rovdjur och öka chansen att överleva.

Kommunikationen mellan individer sker främst genom kroppsspråk och ljud. Under parningsperioden kan hanarna höras ge ifrån sig snarkande eller brummande ljud för att markera sin närvaro. De använder också sin kroppshållning och hornens position för att signalera dominans eller underkastelse mot andra individer.

Den kollektiva jaktformen kallades chila. Under 1950-talet, då lechwevattenbockarna var talrika, kunde en enda chila resultera i att upp till 3 000 djur fälldes – vilket ledde till en kraftig minskning i antalet. Även om så många djur jagades och fälldes vid dessa jakttillfällen har lechwevattenbocken återhämtat sig bra och finns idag i flera länder i de centrala delarna av södra Afrika.

Ett nytt hot har dock uppstått. När vi människor bygger vattenkraftverk torrläggs våtmarkerna för att ge kraft åt turbinerna i elproduktionen, vilket i sin tur innebär att viktiga betesområden försvinner och torkar bort.