Sydlig marknäshornsfågel

Trivs bäst på marken

De flesta stora fåglar med kraftiga vingar förväntas flyga långa sträckor, men marknäshornsfågeln är ett undantag. Den kan flyga, men gör det sällan. Istället föredrar den att vandra runt på marken i jakt på föda eller under sociala aktiviteter.

Marknäshornsfåglar syns ofta i små grupper eller par, där de rör sig långsamt och tillsammans. De lever i familjegrupper, där alla individer har en roll, vilket gör dem till mycket sociala och samarbetsvilliga fåglar.

Använder näbben för att jaga

Fågeln fångar främst djur som lever på marken och den har en extremt varierad meny. Maten består av allt från mindre djur som insekter och sniglar till grodor, möss, ekorrar, ormar och sköldpaddor.

För att fånga och döda byten använder den sin stora, kraftiga näbb. Den är inte bara ett verktyg för att hugga och bära föda, utan också ett redskap för att gräva i jorden, vända på stenar eller peta loss byten ur buskar och rötter.

När det gäller större och snabbare byten samarbetar fåglarna i grupp. De kan till exempel omringa ett byte eller jaga det mot en annan gruppmedlem. Detta kooperativa jaktbeteende gör dem mycket framgångsrika trots sin storlek och till synes klumpiga rörelsemönster.

Lever i par eller grupper

Marknäshornsfåglar lever i stabila flockar som oftast består av ett dominerande par och deras avkommor, samt andra hjälpfåglar som kan vara äldre syskon eller icke-fortplantande individer. Boet byggs i en naturlig hålighet, oftast i ett ihåligt träd eller i en stor termitstack. Där lägger den dominanta honan vanligtvis några få ägg.

Det som är särskilt intressant är att hela gruppen hjälper till under häckningen. Alla individer turas om att mata honan medan hon ruvar äggen. När ungarna kläcks, matas de också av hela gruppen.

Men trots det intensiva samarbetet överlever oftast bara en unge. Den starkare ungen får mest mat, medan den svagare ofta svälter ihjäl. Det kan låta grymt, men det är en anpassning till att det krävs enormt mycket resurser och tid att fostra en unge till vuxen ålder.

Bara en av ungarna överlever

Marknäshornsfåglar har en mycket långsam fortplantningscykel. När en unge föds tar det över 80 dagar innan den lämnar boet. Efter det stannar ungen i gruppen i flera år innan den är könsmogen och kan bilda ett eget revir. Det tar även lång tid innan en ung individ brukar hitta en egen partner, där flera år kan gå utan att ett par tycks försöka skaffa egna ungar. Det är inte ovanlgit att det tar upp emot 12 år från att en unge kläcks tills att den parat ihop sig med en annan fågel och lagt egna ägg.

Att det tar så lång tid mellan generationerna gör att populationen har svårt att återhämta sig när antalet fåglar minskar. Det här är en av anledningarna till att marknäshornsfågeln klassas som sårbar på global nivå – och till och med som utrotningshotad i Sydafrika.

Människans påverkan

Marknäshornsfåglarna kan också vara ganska irriterande för människor. Det beror på att marknäshornsfågeln ibland får för sig att attackera sin egen spegelbild – och då krossar glasrutor!

Många av fåglarna dör av att de äter skadedjur som människan förgiftat. Elledningar är ett annat hot, eftersom de ofta flyger lågt och kraschar in i dem.

Alla dessa hot gör att antalet marknäshornsfåglar minskar. I världen anses fågeln vara sårbar och i Sydafrika räknas den som utrotningshotad då de individer som finns kvar lever i skyddande områden.

Bevarandeinsattser pågår

Det finns pågående insatser för att skydda marknäshornsfågeln, särskilt i Sydafrika. Bevarandeprogram fokuserar på att:

• Skydda gamla träd och andra potentiella häckningsplatser.
• Samla in och föda upp ungar som lämnats för att sedan återintroducera.
• Utbilda lokalbefolkningen om fågelns betydelse.
• Märka elledningar så att fåglarna lättare kan upptäcka dem.
• Förebygga användningen av farliga gifter i jordbruket.

I djurparker finns marknäshornsfåglar som en del av ett bevarandeprogram i fångenskap. Här kan forskare studera fåglarna på nära håll och på så vis lära sig mer om arten, som kan bidra till ett bättre skydd i det vilda. Dessutom får parker genom dessa fåglar en möjlighet att sprida kunskap till allmänheten om hur vi på bästa sätt kan hjälpa dem ute i naturen.

Om vi vill att framtida generationer ska få uppleva dessa unika fåglar i det vilda behöver vi fortsätta – och förstärka – arbetet med att skydda deras livsmiljöer, minska hoten och öka kunskapen.