Skogshund

Anpassningar till en tät skog

Skogshunden är liten, muskulös och strömlinjeformad, men det kan ändå vara svårt att ta sig fram i de djupa skogarnas alla buskar och snår. Skogshunden uppvisar ett väldigt egendomligt beteende när de tar sig fram i skogarna. De går ofta på led efter varandra, vilket gör att inte alla individer behöver putta undan löv och grenar. Tillsammans skapar de en korridor genom växtligheten och hjälper på så vis varandra att ta sig framåt. Om en hund börjar gå åt ett håll med bestämda steg är det vanligt att de andra följer efter, någonting som vi ser även i djurparker.

Förutom att hundarna skapar stigar för att ta sig runt finns det givetvis andra svårigheter i de bevuxna skogarna om man är ett litet rovdjur. De behöver gömma sig både för andra rovdjur och de byten de vill komma åt. Skogshunden kommunicerar främst med små visslingar, direkt kontakt eller dofter. Detta innebär att deras läten ibland kan förväxlas med andra djurs läten och inte hörs på så långa avstånd, och att deras luktsinne är riktigt bra. Att lämna dofter i skogarna lämnar ett spår av information som tydligt sitter kvar för andra nyfikna nosar.

De har heller inte så mycket muskler i ansiktet som styr deras uttryck, utan har ett lite mer stelt ansikte som kan liknas med en björn. Skogshundarna har inte det uttrycksfulla ansikte som flera hunddjur har, utan använder hela kroppen för att kommunicera med varandra. Riktningen på svansen är ett tydligt sätt att kommunicera på, även om den också är relativt kort och orörlig.

Färgen är mörkbrun i en jämn ton över hela kroppen vilket smälter in väl mot den skuggade och ofta jordiga marken de lever vid. Där gräver de gryt för skydd, både för valpar som vuxna. Vid en lyckad jakt är det inte ovanligt att de drar med sig bytet in i grytet om det får plats och är nära.

Alla tar hand om valparna

Skogshundens valpar föds i en håla som ofta grävs ut under ett träd. Alla medlemmar i flocken tar hand om valparna. Hanarna förser inte bara valparna med kött utan även mamman, både under dräktigheten och när valparna har fötts. Valparna är små och ömtåliga till en början, men nyfikenheten leder dem ut ur grytet efter några veckor. Blir de skrämda är det vanligt att valparna snabbt springer in igen och tar skydd.

Flockens ledarpar, mamman och pappan, revirmarkerar med urin. Hanen lyfter på bakbenet när han gör det, precis som en vanlig tamhund! Honan däremot, hon ställer sig på frambenen, balanserar den långa kroppen utan problem och urinmarkerar högre upp än hanen. Målet är att doften ska spridas och stanna kvar länge, och en högre markerad plats säkrar i regel detta bättre än för andra djur som kissar på marken.

Skogshundar jagar tillsammans för att fälla stora byten

Jakten är intensiv och full av iver. Skogshundarna jagar i flock och kan till och med fälla tapirer om förhållandena är gynnsamma. En vanlig jaktteknik är att jaga ut sitt byte i vatten, där hundarna med fördel är goda simmare och enklare når upp på större bytesdjur.

Jakten är ofta explosiv och intensiv. Alla hundarna ser ut att gå på bytet tillsammans, bita tag och samarbeta. Samtidigt hörs det ofta mycket ljud från hundarna vilket antyder att de är ivriga och väl engagerade i jakten, framför allt mot slutet av jagandet när bytet är fällt.

Genom att alla skogshundarna går på och attackerar ser det ut som en något kaotisk jakt, som ofta sårar bytesdjuret på flera olika ställen. Flera olika raser av tamhundar har faktiskt avlats fram för att jaga på ett liknande sätt, men idag anses det inte vara snällt mot bytesdjuret även om det kan vara effektivt. Förutom att jaga ut i vatten eller attackera i grupp är det inte ovanligt att skogshundar följer efter sina byten ner i hålor, likt den jakt vi tagit fram vissa taxar för (även den en hundras).

I de flesta länder som den finns i, bedöms den som sällsynt. Ofta handlar det om att tecken på aktivitet finns, men att människor i själva verket inte sett skogshundar på platsen. Inom bevarandeprojekt är det framför allt tamhundar som nosar rätt på skogshundarna, eller markerar vid platser där de lämnat urin. En tamhund med detta som yrke har till och med fått en staty uppställd efter sig, som tack för hjälpen med att skydda och lokalisera vilda skogshundar.

Främsta hotet är förlust av vilda miljöer då vi människor hugger ner skog och omvandlar den till odlingsmarker. Men skogshunden jagas även ibland, både legalt och illegalt, på grund av att den jagar samma djur som vi människor vill jaga. I de flesta länder är jakt på skogshundar förbjuden.