Snöleopard

När de är två månader gamla kan de äta kött och vid tre-fyra månaders ålder börjar de följa med mamman för att lära sig alla utmaningar som livet innebär. När ungarna är två år gamla skiljs även mamma och barn åt för att leva ensamma igen!

Snöleoparder är riktiga vandrare

Snöleoparden lever på hög höjd, vanligtvis 1000 - 4000 meter över havet. Men i Himalaya finns de på hela 6000 meters höjd! På vintern följer snöleoparden efter byten till lägre höjd – där snön inte är så tjock.

Snöleoparden lever i ett svårtillgängligt landskap, med branta klippor, raviner och höga berg. Den går ofta ensam över väldigt stora områden på jakt efter bytesdjur att jaga. En snöleopard som hade försetts med radiosändare av forskare vandrade strax över 4 mil under en natt. En väldigt lång sträcka att förflytta sig, inte minst om man tänker på hur miljöerna ser ut i deras naturliga levnadsområden.

Snöleoparden jagar djur som väger tre gånger så mycket

I det karga klimatet den lever i kan snöleoparden inte vara kräsen när den är på jakt efter mat. Vilka djur den äter beror på vilket område den lever i. Främst är det vilda getter och får men den jagar även fåglar och gnagare. Snöleoparden kan faktiskt jaga bytesdjur som väger tre gånger sin egen vikt.

När snöleoparden jagar smyger den sig nära sitt byte för att sedan göra en snabb attack. Den kan också jaga sina byten nedför mycket branta bergssluttningar! Dess päls är grågul och fläckig – vilket gör den mycket svår att se i bergsområden. Den mjuka och smidiga kroppen, i kombination med en relativt tung svans och greppande klor gör den även till en utmärkt jägare som kan ändra riktning och följa efter sina byten även längs de mest svåråtkomliga bergsväggarna.

Snöleopardens långa svans ger balans i kraftfulla hopp

Snöleoparden kan göra mycket kraftfulla och långa hopp mellan klipphyllor. Den styr hoppet och håller balansen med hjälp av svansen, som är ungefär en meter lång. Svansen består inte bara av päls, utan själva svansen i sig är faktiskt ganska tjock och tung. Den fungerar lite som ett roder för leoparden och kan slängas ut som motvikt om de ska svänga snabbt. När snöleoparden vilar sveper den gärna svansen omkring sig och över ansiktet, för att skydda sig mot kylan. Det kan bli kallt för en snöleopard trots att pälsen är mycket tjock.

Den har även andra sätt att skydda sig mot kylan på. Håligheten i näsan är extra stor, för att kunna värma upp luften den andas in innan den når lungorna. Dessutom är snöleopardens öron mycket små. Små öron och rundade kroppsdelar bevarar värmen bättre och det blir svårare att förfrysa. Så är det även för andra djur som lever i kallt klimat.

Tassarna är stora och hindrar snöleoparden från att sjunka ned genom snötäcket. Mellan trampdynorna finns tjock päls och längst ut på varje tå sitter en vass klo som de kan fälla ut eller dra in bakom pälsen. Allt det här gör att snöleoparden klarar att leva i de karga och kyliga bergstrakterna.

Den illegala handeln med snöleopardens kropp är ett av de största hoten mot arten. Tjuvjägare säljer bland annat skelett och skinn på den illegala marknaden.

Inom traditionell asiatisk naturmedicin tror man att snöleopardens skelett kan bota sjukdomar. Tjuvjägarna är ofta lokalbor som lever i fattiga områden, där den illegala jakten är ett sätt att förbättra sin låga inkomst.

Snöleoparden hotas av begränsad yta

Förutom på grund av jakt hotas snöleoparden även av minskad yta att leva på. De snöleoparder som finns kvar är spridda över stora områden och har svårt att få kontakt med varandra. Begränsningarna i valet av partner innebär en risk för inavel. Det betyder att djur som är nära släkt med varandra kan riskera att få ungar ihop som inte alltid mår bra. Inavel ökar ofta fallen av ärftliga sjukdomar.

När antalet bytesdjur i naturen minskar på grund av att det blir fler tamdjur blir det också svårare att hitta mat för snöleoparden. Risken ökar då att den ger sig på tama djur istället vilket leder till konflikter med djurägare som skjuter snöleoparder för att försvara sina djur.

För att rädda snöleoparden krävs mycket arbete

För att rädda snöleoparden behövs ett omfattande bevarandearbete. Då är det viktigt att arbeta med lokalbefolkningen. Dels för att informera och engagera, men också för att lösa de konflikter som finns. Det kan man göra genom att ge lokalbefolkningen andra inkomstkällor, så att de inte behöver tjuvjaga, och genom att ge de möjlighet att skydda sina tamdjur från snöleoparder.

det finns fortfarande väldigt lite information om hur ofta snöleoparden föder ungar eller hur ofta ungarna överlever. Dödligheten bland vuxna djur och vart de håller till är heller inte helt utforskat i dagsläget. Det är ett djur som är svårt att forska om, då de lever i så svåråtkomliga miljöer. Genom flera olika bevarandeinitiativ som Kolmårdens djurpark varit en del utav har vi kunnat bidra med nya kunskaper, viktig utrustning och ökade kunskaper bland våra gäster. Arten som många känner till så väl är för forskningen fortfarande något av ett mysterium, som vi behöver fortsätta jobba för att skydda och lära mer om.