Mishmi takin

En annan fascinerande egenskap hos takin är att dess hud utsöndrar ett oljigt sekret som luktar starkt och illa. Detta sekret fungerar som ett naturligt regnskydd, men används också för att markera revir. Takin gnider sin päls mot träd och stenar för att lämna doftspår. Det är en effektiv kommunikationsmetod i de dimmiga och täta skogarna där de lever.

Mishmi-takin – Kolmårdens bergslevande jätte

Mishmi-takinen (Budorcas taxicolor taxicolor) är en av fyra erkända underarter av takin och den som finns i Kolmårdens djurpark. Den lever naturligt i de östra delarna av Himalaya, särskilt i Mishmi Hills i nordöstra Indien, samt i delar av Myanmar och sydöstra Tibet.

Klimatet i dessa områden är fuktigt och dimmigt, med täta skogar och branta sluttningar. Mishmi-takin är väl anpassad till detta klimat med sin långa, täta päls och sin robusta kroppsbyggnad.

Till utseendet är Mishmi-takinen ofta mörkare än de andra underarterna, särskilt hanarna som kan få en nästan svartaktig ton över rygg och ben. De har kraftiga horn som böjer sig bakåt och sedan uppåt, vilket ger dem ett imponerande utseende. Deras kropp är massiv och muskulös, vilket gör dem till skickliga klättrare i branta och steniga miljöer. Trots sin storlek och till synes bastanta kropp är de förvånansvärt smidiga och kan ta sig fram i mycket svår terräng.

Levnadssätt och social struktur

Takin är flocklevande djur, men deras sociala struktur är inte helt klarlagd eftersom de är svåra att studera i det vilda. Det man vet är att de lever i mindre flockar eller i större grupper som kallas hjordar. Dessa hjordar kan bestå av flera flockar som slagit sig samman, troligen för att tillsammans söka efter betesmarker.

En typisk flock innehåller både vuxna hanar, honor och deras kalvar, men det är också vanligt att hanar rör sig ensamma eller i par.

Under större delen av året är takin fredliga och rör sig långsamt genom skog och mark i jakt på föda. De är växtätare och äter främst blad, kvistar, gräs och bark. Deras förmåga att stå på bakbenen gör att de kan nå högt upp i träden för att plocka löv, ett relativt ovanligt beteende för ett så stort djur. När en hona föder sin kalv stannar hon kvar i flocken, och kalven är redo att följa med sin mamma kort efter födseln. Detta är viktigt i en miljö där rovdjur kan utgöra ett hot, även om takinens storlek och flockliv ger ett visst skydd.

De fyra underarterna

Förutom Mishmi-takinen finns det tre andra underarter: Sichuan-takin (B. t. tibetana), Bhutan-takin (B. t. whitei) och Guld-takin (B. t. bedfordi). Alla fyra underarter är ganska lika i storlek och kroppsform, men skiljer sig åt i färgteckning och geografisk utbredning.

• Sichuan-takinen lever i bergsområden i sydvästra Kina, särskilt i Sichuanprovinsen. Den har en brokig päls med ljusare frampartier och mörkare bakdel, vilket ger den ett distinkt utseende. Denna färgvariation tros hjälpa till med kamouflage i skuggiga skogsmiljöer.

• Bhutan-takinen finns i Bhutan och delar av nordöstra Indien. Den har en något ljusare päls än Mishmi-takinen, ofta i beige eller ljusbrun ton. Den lever i alpina skogar och subalpina ängar, ofta på höjder mellan 2 000 och 4 000 meter.

• Guld-takinen är kanske den mest iögonfallande av underarterna, med sin gyllene päls som nästan skimrar i solljus. Den lever i Qinlingbergen i centrala Kina och är något mindre än de andra underarterna. Den gyllene färgen tros vara en anpassning till den dimmiga miljön i dess hemområde.

Trots dessa skillnader är alla takin anpassade för ett liv i bergiga, ofta fuktiga miljöer. Deras kraftiga kroppar, långa pälsar, stora näshålor och oljiga pälsar gör dem till mästare på att överleva i tuffa klimat. Det är just dessa egenskaper som gör Mishmi-takin till ett så fascinerande djur att studera, både i det vilda och i djurparker som Kolmården.

Människans tama boskap betar dock på alla höjder där även takin betar. Konkurrens med tamdjuren är ett av de största hoten mot arten, då de tar över betesmarker och riskerar att sprida smittor ut till vilda takin i området. Skövling av skogen och tjuvjakt är de andra stora hoten, där framför allt gyllene takin jagas för sin eftertraktade ljusa päls. Takin jagas också för sitt kötts skull eller för att få bort dem från olika områden på grund av konkurrensen.

Takin är en art som människan inte vet så mycket om, vilket är ganska typiskt för djur som lever på så otillgängliga platser i världen. Därför vet man inte helt säkert hur många takin det finns kvar, men man tror att antalet minskar. Mer studier av detta djur och en inblick i hur vilda populationer mår hade öppnat upp möjligheterna för en bättre förståelse, och skydd i tid om det skulle behövas.