Låglandstapir

Tapiren flyr från rovdjur med hjälp av vatten

Tapiren lever främst i områden nära vatten och är utmärkta simmare. Just låglandstapiren håller gärna till vid sumpmarker där det finns gott om mat och möjlighet att söka skydd under ytan. De både simmar och går på botten beroende på hur djupt det är, eller om de helt enkelt inte vill synas. Genom att vistas mycket i och runt vatten spolas även avföring och kroppsdofter bort, så tapiren blir svårare att hitta för andra djur.

Ett av de främsta rovdjuren som lever i området är jaguaren. En snabb och skicklig jägare som smyger sig på sina byten, och som inte tvekar på att kasta sig i vattnet om bytesdjuret springer dit. Tapirens luktsinne och långa snabel gör dock att den kan söka skydd i vattnet redan innan jaguaren upptäckt den, och hålla sig under ytan en längre tid utan att bli upptäckt.

Förutom ett liv runt det trygga vattnet har tapirer utvecklat ytterligare skydd mot rovdjur. Bland annat en tjock och fettrik nacke, som skyddar dem mot livshotande bett.

Honorna är större än hanarna

Hos de flesta däggdjur är det vanligtvis hanen som är störst. Det är ofta hanar som ska skydda andra individer eller visa upp sin styrka, även om det finns ett antal undantag. Tapiren är faktiskt ett av de undantagen. Där är det vanligt att honorna blir större än hanarna, både vad gäller vikt och längd.

Djur som inte konkurrerar så mycket eller är mer sociala med varandra brukar se allt mer lika varandra ut. I djurriket finner vi ofta mönster och likheter, trotts att djuren inte alls är nästa släkt. Det kan bero på att de lever på ett liknande sätt och ibland är det inte alls lätt att se skillnad på hanar och honor.

Som tapirhona är det dock viktigt att både kunna föda ungar och skydda dem från faror. Kanske överlever tapirernas ungar lite bättre om mamman är större, men det finns få studier som inriktat sig specifikt på den frågan för just denna art.

Både hanen och honan är svartbruna till färgen, medan ungar föds med rödbrun päls och ett mönster av vita prickar och ränder. Likt våra svenska rådjur och vildsvin har ungen en färg som smälter in bra i skuggorna, där solstrålar dansar runt mot marken.

Tapiren jagas främst för sitt skinn, som används vid tillverkning av läderprodukter, men även för sitt kött. Skinnet skickas bland annat till Italien, där det används i läderindustrin. Trots att tapiren är lagligt skyddad i de flesta av de länder där den fortfarande finns, är illegal jakt fortfarande ett stort problem – även inom skyddade områden.

Skövlingen av regnskogen är ett av de mest allvarliga hoten, trots att tapiren egentligen har en god förmåga att anpassa sig till olika miljöer inom regnskogsområden. Det finns visserligen skyddade områden där tapirer klarar sig relativt bra, men deras antal fortsätter ändå att minska.

I dag är låglandstapiren klassad som sårbar, och arten är i ständig tillbakagång. Samtidigt försöker människor hitta fler sätt att skydda dem på. Bland annat undersöker man om det finns rätt mat för dem i olika områden och ser till att människor inte vistas i skogarna där det finns gott om tapirer. Då tapirer gärna håller sig gömda är det vanligt att använda kameror, som vissa nätter lyckas fota tapirer i olika områden.

För varje år får vi människor bättre förståelse för hur djur ute i det vilda påverkas av oss, och det blir allt lättare att se vad vi kan göra för att de ska få finnas kvar och må bra.