Vikunja

Om vikunjan

Vikunjan lever i små familjegrupper. Grupperna består oftast av en hane och tre-fyra honor med deras ungar. Hanarna kan också leva helt själva eller i så kallade ungkarlsgrupper med bara hanar.

Vikunjan har ett separat område där de äter på dagen och ett annat område dit de går för att sova på kvällen. Stället där de sover ligger alltid högre upp i berget och erbjuder dem bättre skydd från rovdjur.

Vikunjan har unika tänder för att vara ett klövdjur. Vanligtvis har klövdjuren tänder som slipas ner av maten de äter, men som tappas och byts ut med tiden. Vikunjans tänder är där emot lite annorlunda. Deras framtänder växer konstant, precis som hos gnagare, vilket tycks vara en bra anpassning för att klara av att beta tufft och hårt gräs som sliter på tänderna. Tänderna byts inte ut på samma sätt som hos andra klövdjur och om de inte får slipa ner sina tänder ordentligt kan en vikunja börja se väldigt egendomlig ut. De saknar dessutom tänder fram i överkäken, vilket gör att de nedre framtänderna kan börja peka ut ur munnen om de inte får äta tillräckligt tuff mat.

Det är viktigt att ha god kännedom om egenskaper som dessa, inte bara i djurparker likt Kolmården. Vikunjan är faktiskt den vilda släktingen till alpackor, som är relativt vanliga djur att ha på sin gård i Sverige. Även alpackan behöver slipa ner sina tänder, tycker inte heller om att bli klappad så mycket, och visar en hel del andra beteenden som stämmer överens med vikunjans. Genom att ha förändrats av oss människor behöver dessutom alpackan hjälp med sin päls. Till skillnad från en mer skötselfri päls hos vikunjan behöver alpackor klippas regelbundet, då pälsen växer betydligt mer efter att vi människor avlat fram denna egenskap.

Om vi ändå berättar lite om alpackor kan det vara värt att nämna att lamor faktiskt inte är samma djur. Lamor är större tama kameldjur och har en vild släkting som kallas för guanaco. Både alpackor och lamor kan med fördel hållas tillsammans med får, då de tycker om att vistas i flock. Alpackan kan hålla bra utkik för faror och varna fåren i flocken, samtidigt som en lama i flocken kan attackera hundar och andra rovdjur om de kommer för nära. Detta har varit en vanlig strategi i Sydamerika för att skydda sina djur, då det inte är ovanligt att äga får som får gå runt fritt utan staket.

Vikunjan föder ofta sina ungar på morgonen

Vikunjan är dräktig i ungefär elva månader och föder i regel enbart ett föl åt gången. Fölet väger runt 4-6 kilo när den föds och är snabb upp på de långa smala benen. En nyfödd vikunja är ett lätt byte för rovdjur och för att överleva gäller det att alltid hålla sig i närheten av de vuxna. Reagerar de vuxna på en fara måste även fölet följa med och vara en bra springare. Det syns tydligt när de är små att de testar gränserna i skutt och klättring, men alltid på ett tryggt avstånd från andra vikunjor.

En intressant sak som man har sett är att vikunjan nästan alltid föder sina föl på morgonen. Man vet inte säkert varför, men tror att det kan vara en anpassning till vädret i Anderna. Natten är kall och mitt på dagen stormar det ofta. Ungarna föds med fuktig päls och kylan kan vara livshotande. Ungar som föds på morgonen har de bästa oddsen för att torka och komma upp på benen.

Det lilla fölet kan stå upp redan 15 minuter efter att den har fötts men håller sig nära sin mamma i ungefär åtta månader efter födseln. Den diar till den är cirka sex månader gammal. Efter det är det vanligt att ungdjuren jagas bort från gruppen av den dominanta hanen. Små hanar jagas bort vid ungefär ett halvårs ålder medan honor får vara kvar till ungefär 10 månaders ålder. Efter det är det dags att lämna gruppen och hitta en ny liten flock.

På 1970-talet skrev man därför under en konvention, ett avtal, i de länder där vikunjan fanns, det vill säga Peru, Bolivia, Chile och Argentina. I de länderna skapade man områden där vikunjan kunde skyddas. På så sätt räddade man arten.

Fastän vikunjan skyddas mer idag, framför allt inom specifika områden, så fortsätter lokalbefolkningen att använda ullen. I stället för att döda djuren omringar man vikunjorna till fots, fångar dem, rakar dem och släpper dem fria igen. Den traditionen kallas för chaku, och det vanliga idag är att detta får ske vartannat år bland de vilda djuren. Lokalbefolkningen får med andra ord lov att fortsätta ta vara på den dyrbara ullen från djuren, skapa och sälja hantverk, men får inte längre skjuta vikunjor för att nå den.

Än idag är dock illegal jakt någonting som sker. Ullen är dyrbar och det är inte alltid lätt att få tag på vikunjor ute i bergen. Dessutom är det vanligt att djur i vissa områden tillhör människorna i det närliggande området. Rätten att fortsätta med chaku är med andra ord inte okej för vem som helst.