Anpassad för ett liv i träden
Gibbonen är aktiv under dagtid och tillbringar nästan all sin tid i träden. Den är en mästare på att ta sig fram genom att svinga sig från gren till gren. För att klara detta har gibbonen långa armar, rörliga axelleder och kraftiga händer med långa fingrar som fungerar som krokar. Denna unika kroppsbyggnad gör att den kan röra sig snabbt och effektivt genom skogen, ofta i hög fart och med imponerande precision.
När gibbonen inte svingar sig fram går den ibland upprätt på två ben, men det sker bara på lite tjockare grenar där det finns tillräckligt med stöd. När gibboner 2går på bakbenen på detta sätt är det ganska enkelt att se hur orörlig deras höft är. Bakbenen är inte så väl anpassade för att gå rakt framåt, utan gibboner hamnar ofta i en vävande gångstil.
Vita händer
Gibboner är relativt små jämfört med andra människoapor, men deras kroppar är extremt välanpassade för ett liv i träden. De väger mellan 5 och 8 kilo och har en kroppslängd på cirka 45–60 cm. Armarna är längre än kroppen, vilket gör att de kan svinga sig långa sträckor utan att behöva stanna. Deras grepp är starkt och de kan snabbt växla mellan grenar i olika höjd och tjocklek.
Den vithandade gibbonen har fått sitt namn från de vita ringarna runt handlederna och de vita händerna, som kontrasterar mot den i övrigt mörka pälsen. Pälsfärgen kan variera från ljusbrun till nästan svart, men de vita markeringarna är alltid tydliga. Ansiktet är mörkt med en ljus ram, vilket ger gibbonen ett uttrycksfullt utseende.
Varje individ har sin egen röst och sångstil, vilket gör att familjemedlemmar kan känna igen varandra på långt håll. Sången är inte bara ett sätt att markera revir, utan också ett sätt att stärka relationerna inom gruppen och visa samhörighet.
Gibbonapan äter helst små frukter
Gibbonens kost varierar beroende på säsong. Under den varma och regniga delen av året äter den helst små, mogna frukter. De äter gärna fikon om det finns, vilket tycks vara en favorit bland flera gibboner. När det är torrperiod och frukterna är färre, breddas menyn. Då kan gibbonen äta blad, blommor, insekter och till och med fågelägg. Forskning har visat att över 100 olika växtarter kan ingå i gibbonens kost, vilket visar på deras goda anpassningsförmåga och betydelse i ekosystemet. De sprider fröer och klarar sig bra i de artrika regnskogarna.
Ett liv i små familjegrupper
Den vithandade gibbonen lever i små, stabila familjegrupper som oftast består av en vuxen hona, en vuxen hane och deras ungar. I många fall håller honan och hanen ihop hela livet, vilket är ovanligt bland däggdjur. Det förekommer också grupper där en hona lever tillsammans med flera hanar. Inom gruppen har varje individ sin roll. Hanen försvarar reviret mot andra hanar, medan honan håller andra honor borta.
Det är honan som leder gruppen och ofta tar initiativ till rörelse, födosök och vila. Hon är också den som ungarna främst knyter an till under sina första levnadsår.
Sång som kommunikation
Gibboner är mycket sociala och stärker banden inom familjen genom att putsa varandra och genom att sjunga tillsammans. Sången är ett av gibbonens mest utmärkande beteenden. Hanen och honan sjunger ofta en duett där de har olika delar, och sången fungerar både som kommunikation inom gruppen och som en tydlig revirmarkering. Eftersom det är svårt att markera revir med doft eller spår uppe i träden, är sången ett effektivt sätt att tala om för andra grupper att området är upptaget.
På Kolmården hör djurvårdarna ofta gibbonernas sång tidigt på morgonen. Det är ett mäktigt ljud som kan höras på långt håll och som varierar mellan olika individer och grupper.
Ungar börjar utforska mer vid nio månaders ålder
Gibboner har ingen särskild parningssäsong, vilket innebär att ungar kan födas när som helst under året. Men det är vanligast att ungar föds under regnperioden, då tillgången på frukt är som störst. När en unge föds väger den omkring ett halvt kilo och är redan från början stark nog att hålla sig fast vid sin mammas mage. Under de första månaderna av livet klänger den sig fast medan mamman svingar sig fram i träden – en livsviktig förmåga för att överleva i den höga och täta regnskogen.
Ungen diar i upp till två och ett halvt år, men börjar smaka på annan mat redan vid fyra månaders ålder. Då gör den också sina första små utflykter bredvid mamman. Vid ungefär nio månaders ålder börjar ungen svinga sig självständigt i träden, även om den fortfarande håller sig nära sin mamma.
Hanen och äldre syskon kan ibland hjälpa till med ungen, men det är framför allt mamman som ansvarar för vården. Gibboner får vanligtvis en ny unge med tre till fyra års mellanrum. När ungarna är omkring åtta år gamla blir de könsmogna. Då lämnar de familjen för att hitta ett eget revir. Döttrar tenderar att slå sig ner i närheten av sina föräldrar, medan sönerna ofta ger sig av längre bort.
