Kulan

Socialt uppvisar kulanen också ett mer hästlikt beteende än andra vildåsnor. Ston med föl bildar flockar som leds av en hane. Hanen håller ihop gruppen, vallar tillbaka individer som vandrar för långt bort och försvarar flocken mot potentiella rovdjur. För att stärka de sociala banden putsar individerna varandra med tänderna, ett beteende som liknar det man ser hos tamhästar.

Anpassad för ett liv i torka

Kulanens diet består huvudsakligen av gräs, men under torrperioder äter den även blad, örter och buskar. Den är väl anpassad till ett liv i vattenfattiga miljöer och får nästan all vätska den behöver från växterna den konsumerar. Trots detta håller sig kulaner sällan längre än 30 kilometer från en vattenkälla. När vattennivåerna sjunker söker de sig till nya områden eller utnyttjar alternativa källor, inklusive saltrikt vatten. Något som få däggdjur klarar av utan att drabbas av uttorkning. Inte ens marina däggdjur som valar eller sälar dricker salt vatten, då det i vanliga fall leder till uttorkning.

En annan anmärkningsvärd anpassning är att kulaner i extrema situationer kan tillgodogöra sig näring genom att äta andra djurs avföring. Detta är ett tillfälligt överlevnadsbeteende som visar hur väl arten är rustad för att klara svåra förhållanden.

Ston som diar sina föl är dock mer beroende av daglig tillgång till färskt vatten. Under denna period håller de sig närmare vattenkällor än resten av flocken, vilket kan göra dem mer sårbara för konkurrens från andra arter som också söker sig till vatten under torra perioder.

Fortplantning och uppväxt

Kulanens fortplantningscykel är anpassad till klimatet. Dräktigheten varar i cirka elva månader, och födslarna sker främst under sommarmånaderna juni och juli, då tillgången på mat är som störst. Fölen är ofta snabba på benen, en viktig egenskap i en miljö där rovdjur kan utgöra ett hot. Även om det inte finns många tigrar kvar alls i de vilda området finns det fortfarande hunddjur och björnar som lurar på kulanernas föl.

Efter födseln stannar fölet hos sin mamma i upp till två år. Under denna tid lär sig fölet att hitta mat, undvika faror och följa flockens sociala strukturer. Den långa uppväxttiden ger fölet goda förutsättningar att klara sig själv när det väl lämnar mamman.

Hanen i flocken spelar även han en viktig roll under denna period. Förutom att försvara flocken mot yttre hot, ser han till att stona och deras föl håller sig inom säkra områden. Hanens närvaro bidrar till stabilitet och trygghet i gruppen.

En art med unika egenskaper

Kulanen är ett fascinerande exempel på hur däggdjur kan anpassa sig till extrema miljöer. Dess fysiologiska och beteendemässiga egenskaper, från förmågan att dricka saltrikt vatten till dess sociala beteenden, gör den till en unik medlem av hästdjursfamiljen.

Trots att den ofta jämförs med både hästar och åsnor, har kulanen sin egen nisch. Den kombinerar uthållighet, snabbhet och social intelligens på ett sätt som gör den särskilt väl lämpad för livet i torra och ogästvänliga landskap. Genom att förstå kulanens livsstil och anpassningar får vi en djupare inblick i hur evolutionen formar arter för att överleva under svåra förhållanden, och hur mångsidig hästdjursfamiljen faktiskt är.

Att människan utnyttjar mer mark gör också att det finns mindre tillgång till vatten för de vilda kulanerna. Konkurrens om både mat och vatten med människornas tama djur är också ett stort hot.

Det finns skyddade reservat för kulanen

Den turkmeniska kulanen, som finns på Kolmården, har minskat mycket i antal sedan början av 1990-talet. De har bland annat jagats för sitt kötts skull. Det finns skyddade reservat för kulaner där de kan leva ifred. Tyvärr riskerar de ändå att bli skjutna vid illegaljakt när de vandrar utanför reservaten i jakt på mat och vatten.

År 2005 fanns det bara 1300 kulaner kvar i det vilda. Sen dess har några djur släppts ut från djurparker i det vilda igen i Uzbekistan och Kazakstan – vilket har ökat antalet kulaner inom skyddade områden.