Trubbnoshörning

Trubbnoshörningen – en riktig bjässe

Trubbnoshörningen är den största av alla noshörningsarter. En vuxen hane, som kallas tjur, kan väga upp till 2 500 kilo. Honorna är något mindre men fortfarande mycket kraftiga. Trots sin storlek är trubbnoshörningen snabb. Den kan springa i hastigheter upp till 40–50 km/h under korta sträckor. Den har tre tår på varje fot och väldigt rörliga fotleder, vilket ger den bra stabilitet när den rör sig över savannen.

Noshörningen har två horn på nosen. Det främre hornet är oftast det längsta och kan bli över en meter långt. Honornas horn är ofta längre men smalare än hanarnas. Hornen består av keratin, samma ämne som våra naglar och hår, och används för försvar, grävning, och ibland i strider mellan individer. Det är inte helt fel att kalla hornet för djurvärldens värsta tova, då det ju faktiskt inte är äkta horn, utan mer liknar sammanpressat hår. De långa smala fibrerna kan dessutom gå sönder om noshörningen drar hornet mot saker, vilket kan göra att hornet bitvis ser luddigt ut när stråna står åt alla håll.

Livsstil och beteende

Noshörningar är huvudsakligen växtätare och tillbringar en stor del av dagen med att beta gräs eller äta blad, beroende på art. Trubbnoshörningen är en gräsätare och föredrar öppna savanner där den kan hitta bra med föda. Eftersom de är så stora behöver de äta väldigt mycket. Upp till 50 kilo per dag kan behövas!

Trots sin storlek är noshörningen inte särskilt bra på att simma. Däremot älskar den att bada i lera. Lerbadet hjälper till att reglera kroppstemperaturen och fungerar som ett naturligt skydd mot insekter och parasiter. Under dagens varmaste timmar söker noshörningen ofta skugga eller vilar i leran för att undvika överhettning.

Noshörningar är vanligtvis solitära djur, särskilt hanarna. Honorna kan dock ses tillsammans med sina ungar, och ibland bildar flera honor med kalvar tillfälliga grupper. De kommunicerar med hjälp av ljud, doftmarkeringar och kroppsspråk.

Lång dräktighet

När en noshörningshona är dräktig bär hon på sin unge i ungefär 16 månader – en av de längsta dräktighetsperioderna bland däggdjur. När kalven föds väger den omkring 60 kilo. Den kan stå upp redan efter några timmar, även om den är lite vinglig i början. Snart kan den gå stadigt och följer sin mamma. En kalv har ofta en kompakt kropp likt de vuxna, men väldigt mycket spring i benen. De är smidiga, byter riktning fort och utforskar världen med mamman i närheten.

Kalven börjar dia (dricka mjölk) nästan omedelbart efter födseln och fortsätter att dia i upp till 18 månader, även om den börjar smaka på gräs redan efter några veckor. Efterhand växer ett litet horn ut på kalvens nos. De föds faktiskt utan horn.

Ungen stannar hos sin mamma i flera år innan den blir självständig. Under denna tid lär den sig att hitta mat, undvika faror och förstå sociala signaler. Mamman och kalven rör sig inom ett stort hemområde som ofta överlappar med flera vuxna hanars revir.

Sociala relationer och försiktighet

Honorna, som ibland kallas kor, kan vara sociala med andra honor och deras ungar. De delar ibland vattenhål eller betesmarker. Däremot undviker de vuxna hanar, särskilt när de har ungar. Hanarna kan vara aggressiva och utgöra en fara för kalvarna, särskilt om de känner sig hotade eller vill hävda sitt revir.

Hanarna, eller tjurarna som de kallas, är ofta ensamma och markerar sina revir med urin och dynghögar. De kan bli mycket territoriella och slåss med andra hanar om tillgång till honor, mat eller utrymme.

Noshörningens horn kan växa tillbaka

Noshörningens horn är väldigt speciellt. Till skillnad från många andra djur med horn, som har en benkärna, består noshörningens horn helt av keratin, samma ämne som våra naglar, hår och klor. Det innebär att om hornet kapas på "rätt" sätt, utan att skada basen, kan det faktiskt växa ut igen. Denna egenskap har lett till att vissa bevarandeprojekt använder så kallad avhorning som en metod för att skydda noshörningar från tjuvjakt. Genom att ta bort hornet minskar djurets värde på den svarta marknaden, vilket i sin tur kan minska risken att det dödas. Dock kan detta påverka naturliga beteenden, då hornet för en noshörning betyder mycket.

verkligheten är komplicerad. I många fall dödas noshörningar ändå, antingen för att tjuvjägare vill ta hela hornet, inklusive roten, eller för att de inte vill riskera att djuret överlever och avslöjar deras närvaro. I andra fall kapas hornet så djupt att noshörningen förblöder och dör. Hornets förmåga att växa tillbaka räddar inte situationen. För en tjuvjägare gäller det att vara snabb, vilket innebär att djuren skjuts för att hornet ska kunna nås. Det krävs omfattande skyddsåtgärder för att djuren ska överleva, och till skillnad från en hel del andra djurarter i behov av skydd, är det i detta fall individerna som ligger i direkt fokus för skydd.

Framtiden för noshörningen

Trots alla utmaningar finns det hopp. Antalet noshörningar i vissa reservat ökar, och tekniken för att skydda dem blir allt bättre. Kolmården har länge engagerat sig i framtagning av ny övervakningsutrustning, kunskap och ekonomiskt bidrag till projekt som jobbar med bevarande ute i deras vilda miljöer. Men det krävs fortsatt mer, både på plats i Afrika och i Asien, samt globalt genom att minska efterfrågan på horn.

Utbildning, informationskampanjer och internationellt samarbete är avgörande för att förändra attityder och stoppa den illegala handeln. Samtidigt måste vi fortsätta stödja de som varje dag riskerar sina liv för att skydda dessa magnifika djur. Parkvakter, som trotts det farliga uppdraget tar sig ut i reservaten och skyddar sina djur mot beväpnade tjuvjägare.